Vårt lilla mirakel blir två år snart. Tiden har inte bara varit väldigt tuff utan rusat iväg och plötsligt har jag blivit ett under av dålig organisation. Vi kanske borde ha kalas? sa vi. Igår. Så schysst att bjuda in folk med en veckas varsel mitt i julruschen.
Men nu känns det som att det är dags att ta sig i kragen och återgå till den sociala tillvaro som jag har gömt mig ifrån de senaste 10 åren eller så. Vansinnigt pinsamt. Dessutom blev det ju inget 1 års kalas, inget dop, inget dop för den andra trisslotten och vi har inte haft någon inflyttningsfest. Som sagt, min sociala tillvaro har varit lite... lagd på is.
Så nu har vi kastat iväg sista minuten- inbjudningar och hoppas att några kan komma och svepa en kaffe och klappa lite på våra dna kopior.
Pinsamt var ordet.
Nu hoppas jag bara att jag inte har glömt att bjuda någon. Och om jag har det hoppas jag att de är fräcka nog att säga till.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer