Vårt lilla mirakel blir två år snart. Tiden har inte bara varit väldigt tuff utan rusat iväg och plötsligt har jag blivit ett under av dålig organisation. Vi kanske borde ha kalas? sa vi. Igår. Så schysst att bjuda in folk med en veckas varsel mitt i julruschen.
Men nu känns det som att det är dags att ta sig i kragen och återgå till den sociala tillvaro som jag har gömt mig ifrån de senaste 10 åren eller så. Vansinnigt pinsamt. Dessutom blev det ju inget 1 års kalas, inget dop, inget dop för den andra trisslotten och vi har inte haft någon inflyttningsfest. Som sagt, min sociala tillvaro har varit lite... lagd på is.
Så nu har vi kastat iväg sista minuten- inbjudningar och hoppas att några kan komma och svepa en kaffe och klappa lite på våra dna kopior.
Pinsamt var ordet.
Nu hoppas jag bara att jag inte har glömt att bjuda någon. Och om jag har det hoppas jag att de är fräcka nog att säga till.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer