Jisses vilken skön brud hon visar sig vara nu när hon är redo att släppa fram sin personlighet, stackars lilla Polarn som levt i skuggan av sin färgstarka syster. Fast medan hon knappt har märkts, där hon har klängt sig skrikande fast vid min barm, så har en underbar liten människa utvecklats.
Hon har börjat med stora charmoffensiven: Mmmmmma!Mmmmaa! som sägs ofta och med stort flin.
Hon flirtar gärna genom att le och lägga huvudet på sned.
Hon lägger sig på rygg och vrider sig från sida till sida som en liten kålmask och skrattar åt sitt eget upptåg.
Hon blir ilsk som ett bi när maten är slut.
Hon tycker om att bli jagad (att man kryper efter henne).
Hon tycker om att sno Pyrets saker.
Hon kastar saker omkring sig om hon blir arg.
Hon har lyckats stå utan stöd i kort-korta stunder.
Hon har börjat lyckas med att klappa händerna.
Hon slutar med det hon gör om man säger: Polarn. Inte. Jag upprepar: Hon slutar med det hon gör när man ber henne. O h M y G o d!
Jag får känslan av att hon är ett busfrö av stora mått, med en vilja minst lika stark som sin systers, fast med ett lite lugnare temperament. Samtidigt som hon behöver mer närhet och stöd än Pyret, hon är fortfarande vansinnigt mammig och klänger sig fast som en blodigel emellanåt.
Att två små dna-kopior kan bli så lika och olika på samma gång.
Kommentarer