Det var en drömstart på morgonen; trots att vi vaknade lite sent så var Pyret på strålande humör. Hon åt sin frukost, hjälpte Polarn, bytte blöja och klädde på sig både inner- och ytterkläder. Vi promenerade till förskolan i ett vedervärdigt regnväder, hon med sitt paraply, utan minsta lilla gnäll och väl framme var det bara ett par maaamma innan hon ropade Där är Kicki och sprang och gav henne en kram. Jag fick en puss och kunde gå.
Vid hämtning började hon med att springa fram till mig när hon såg mig, jag trodde jag skulle få en kram, jag fick en knuff och ett Inte komma, mamma gå! Sen började förhalningen, hon skulle måla, pyssla, plocka undan och allt annat än att gå och klä på sig. Till sist fick jag sätta ner Polarn, som blir lite skraj av alla barn som vill klappa, krama och pussa på henne, för att lyfta upp Pyret. Polarn börjar gråta och en fröken försöker hjälpa till men i slutändan fick jag bära iväg båda barnen, en på varsin arm.
I kapprummet briserade hon. Jag fick klä på den lilla skrikande och sparkande tornadon samtidigt som Polarn sitter bredvid och skriker hysteriskt samtidigt som Pyrets och Polarns största fan satt vid oss och frågade om allt som en kulspruta.
Hemma briserade hon över:
Att bananen inte skalades "rätt".
Att hon fick "fel" mugg.
Att Polarn skulle äta banan också.
Att hon inte kunde sitta på Polarn medan vi tittade på den film hon valt.
Att hon inte fick kaka, att hon inte fick saft, att hon inte fick pepparkaka.
Samtidigt ville Polarn bara vara i famnen. Jag blev lite matt.
Det är det där med att tro att det går bra nu...
Kommentarer