attvarabob

Eftersom jag är: A. Sjukt uttråkad och B. Fast i hemmet alldeles för mycket så vill jag fixa och dona lite. Fräscha till. Göra om. Möblera. Renovera. Vad jag ständigt glömmer bort är att jag har åtta kilo klängapa hos mig. Hon är för tillfället bara nöjd om jag sitter inom en halv meters radie från där hon leker med vad hon nu leker med, eller om jag har henne i famnen. Det gör saker som matlagning och diskning till en mindre utmaning och fixa och dona till en ren omöjlighet. Alla projekt jag har i huvudet verkar få stanna där. Det enda hon accepterar att jag sysselsätter mig med är att dammsuga. Jag misstänker att hon är i maskopi med sin far...

Jag var superduper-modig idag. Pyrets mormor har broderat en doptavla till pyret som jag skulle köpa ram till idag. Då köpte jag en extra ram. Till pyrets blivande syskon. Som inte är här ännu. Tapperhetsmedaljer får gärna skickas hem till mig under veckan.

När man precis varit preggo och blir det igen så ställs man inför lite problem. Jag jämför. Vilket jag vet är dumt, jag vet att ingen graviditet behöver vara den andra lik. Men jag jämför ändå. Kanske för att de visar sig vara så olika. Förra gången var ju vansinnigt lätt, bara lite trötthet och huvudvärk mellan vecka 6 och 11 och herrejissesvadjagärredoattföda när det var sisådär en månad kvar. Däremellan kände jag mig pigg, glad och pigg utan cravings eller humörsvängningar. Den här gången gick huvudvärken över i vecka 11 men illamående och tröttheten dras jag fortfarande med. Dessutom svänger humöret mer än gungorna på lekplatsen och cravingsarna poppar upp lite titt som tätt. Andra, mindre besvärande, saker känns dock igen. Som krångliga tarmar, lock för örat, blödande tandkött, Sahara-torr hy, ömmande höfter och täppt näsa (det är så fräscht att vara gravid). Fast det har kommit så mycket tidigare den här gången. Så lite samma lika men helt annorlunda kan man säga.

Pyrets mormor och morfar fyndade en supergosig åkpåse på secondhand. Med betoning på fynd. På den lilla prislappen står det 19:-. Det är därför secondhand regerar.

Det här med att känna sig vuxen har jag redan avhandlat hur svårt det är och kommit fram till att det lär nog aldrig hända. Men ibland får jag stunder där jag nästan känner mig som en fullvuxen människa. Som när jag lagar en middagsrätt som jag är uppvuxen med. När doften från lagerblad och kryddpeppar sprider sig i köket och kalopsen både ser ut och smakar som mammas, då känner jag hur vuxenpoängen trillar in. Speciellt när jag vet att jag en dag kommer servera min barndoms mat till mina egna barn.

Det finns en app till IPad som heter Doodle Buddy, den är perfekt för att roa pyret. Här är till allmän beskådan är pyrets egna konstverk. Jag tror att hon har talang, se penseldragen, kompositionen, färgvalen... Det är ju makalöst.

Att köpa fem plagg till pyret för 250:- känns ju helt okej.

En kurator sa till mig en gång att det enda viktiga att tänka på när man skulle ta svåra beslut i livet var att komma till insikten att det beslut man tog var ett man kunde leva med. Ett väldigt gott och användbart råd. Hon pratade också om hur det var lätt att tro att man efter att ha tagit ett svårt beslut skulle uppleva att allt var bra, vilket mycket väl kunde vara, men ofta kände man en lättnad över att ha tagit beslutet samtidigt som man upplevde besvikelse, ilska, sorg och uppgivenhet över att ha behövt välja . För saken med svåra val är att de sällan handlar om ett bra och ett dåligt val utan oftast handlar om att välja mellan något jobbigt och något annat jobbigt. Eller kanske ska man välja mellan två saker man vill men få lov att välja bort det ena. Eller kanske måste man välja mellan hur verkligheten ser ut och vad man drömmer om. Då vill man bara slippa välja över huvud taget.  Även om valet är svårt kan alternativet man väljer vara enkelt, just för att det bara

Jag försökte vara ärlig. Jag försökte skriva rakt upp och ner hur jag mår, hur jag känner och vad jag tänker. Det gick inte. Det lät otacksamt, fånigt, dumt, gnälligt, patetiskt, överdrivet, blottade mer av mig än jag kommer visa för någon och kommer säkert bli bemött med en massa men . Jag orkar inte men . Hur jag mår, vad jag känner och hur jag tänker är ett resultat av 38 års liv, men  kan bli att förenkla ett komplicerat spindelnät och förringa självkännedom och erfarenhet. Jag låtsas istället förnuftigt konstatera att ibland blir livet inte som man har tänkt sig, ibland är det bara för jävla jobbigt utan att någon kan göra något åt det, ibland får man hoppas att tiden går fort utan att springa ifrån en. Så nu sätter jag på mig ett leende och säger:  Inget att se här, allt är bra, jag är glad, nöjd och tacksam. För något annat orkar jag inte.

Jag vet inte om jag ska prata om hur jag känner mig otroligt ensam och isolerad och därför ledsen. Eller gnälla över hur vansinnigt uttråkad jag är, så till den milda grad att jag utnyttjar barnvakt för att få storstäda, laga mat och möblera om. Hur jag är rädd och orolig inför framtiden. För vem vill hänga med en ständigt deppig gnällspik. Ska jag för den skull istället bara låtsas som att allt är bra, bara skriva om det som är positivt och roligt, ge sken av att jag är pigg och nöjd med livet. Men vad är då vitsen med den här typen av forum. Jag vet inte, jag kan inte bestämma mig. Därför tar jag några dagar blogg-paus.

I vårt sovrum ser det i teorin ut så här: Fast i praktiken ser det ut så här: Jag har ett pyre som sover antingen nära, närmare, jättenära eller på tvärsen medan hon karatesparkar sin mor i nyllet och en kissekatt som sover i vägen, så att det blir obekvämt för mig, eller jättenära. Beroende på hur de två liven väljer position så har jag olika mycket yta till mitt förfogande.  Gemensamt är: 1. Jag ligger i märkliga yoga-positioner halva nätterna igenom. 2. Herr B.o.B. har märkligt mycket mer yta till sitt förfogande i sin exakt lika stora del av sängen. Jag saknar min kiropraktor. Och fasar för när ytterligare en ska sno till sig en bit av min madrass.

Innan jag fick barn förstod jag att det var smått omöjligt att bestämma över sina barn emellanåt, jag var inte helt blåögd, men exakt hur  svårt det kan vara är nog omöjligt att förbereda sig på. Knappa åtta kilo vilja visar sig vara mer svårhanterligt än närmsta sumobrottare. Hon följer ju liksom inga regler, lyssnar inte på resonemang och är så vansinnigt egoistisk och envis. Som att det är bra för henne att vi använder nässugen, att det är obehagligt för en stund för att bli bättre än innan sen, att hon gillade den när hon var mindre, det struntar hon tunt i och gör sig beredd för tredje världskriget. Även rent fysiskt är det förvånansvärt svårt att hålla fast den lilla människan, för hon utvecklar någon slags bläckfiskegenskap (som jag skulle kunna ha god nytta av) och vecklar ut nya armar när jag precis naglat fast de två jag trodde hon hade. Vad man tar sig till när mini-me står och gör något hon inte får, eller försöker göra något hon inte får, och Nej! , arga blicken och en

Jag vet inte om det är förkylningen eller de relativt nya tänderna som gör det men pyret har anammat Janne Schaffers stil. Tungan far runt som en helt egen varelse medan hon pysslar med sitt. Det är underhållning på hög nivå att betrakta det lilla livet.

Vad gör man inte för att roa pyret? Om hon gillar att gamla morsan sjunger (ylar) så får väl gamla morsan sjunga (yla). Men hur texten är till alla låtar och hur melodierna går är ju ett gigantiskt mysterium för ett omoget päron som just pyrets mamma. Efter tips från andra ylande, förlåt, sjungande, mammor inhandlades Tina Ahlins "instruktionsbok" i ämnet. Jag tänkte dessutom att jag då kunde briljera på öppna förskolan. Tills jag märkte att de verkar göra egna versioner på en del låtar. På öppna förskolan vinner man tydligen aldrig.

Idag är det 16 år sedan jag och herr B.o.B. var på vår första riktiga date. Herrejisses vad gammal man börjar bli.

Pyret är snorig och därför gnällig(are*), tjurig(are*) och klängig(are*) (*än vanligt). Så går man och väntar på en till. Vissa dagar undrar man vad man har gett sig in på. Man undrar jättemycket.

Här sitter jag och pystar ut efter att ha kämpat mig igenom en nattning. Maken är på sitt pyjamasparty. Visst, den här veckan har jag haft två kvällar ensam. Visst, jag är fortfarande vidrigt gravid-trött. Visst, pyret är ett energikrävande litet stycke. Men jag skäms ändå för att erkänna att jag inte orkar med. Varför det? Alla andra bla bla... Jag hör andra mammor som har män som är borta på uppdrag flera kvällar i veckan, eller flera dagar i rad eller jobbar på annan ort veckor i sträck och de orkar ju. Alltså ska jag också orka. Alltså är jag en sämre mamma som känner att jag inte orkar. Den där mammalogiken är så jäkla jobbig.

Vi äter middag och mot slutet av måltiden kräks pyret. Efter det blir hon lite gnällig, gnäll som övergår i  gråt, som övergår i det ledsnaste gråt vi har hört. Timmar tickar förbi och hon blir bara värre, inte ens Babblarna hjälper och gråten är på ett sätt vi aldrig hört förr. Till sist ringer vi 1177 som råder oss att åka in till sjukhus för undersökning. I bilen somnar hon. Hon vaknar inte förrän vi är i undersöknings rummet och en sjuksyster kommer in för att kontrollera vikt och temp. Då är hon bubblande glad och flörtig. Så klart. Syster säger att hon inte direkt blir orolig när hon ser henne, nä, det blir inte vi heller säger vi, men en doktor ska få titta på henne. Vi får veta att de fick in 6 patienter samtidigt så vi får vänta lite i väntrummet, vilket jag har full förståelse för, de andra barnen är säkert sjukare än vårt monster. Däremot ser jag framför mig hur vi blir sittande på akuten halva natten, just för att de andra barnen säkert är sjukare än vårt monster. Men i

Jag bygger bygger upp och du river river ner. Jag städar städar rent och du stökar stökar till. Jag söver söver ner och du vaknar vaknar upp. Jag muntrar muntrar upp och du surnar surnar till. Vi måste ta ett snack. Hörru du måste växa på dig. Jag ändrade lite på Alina Devecerskis låt när jag försökte sjunga för en lite kinkig dotter. Är man inte så hemma på barnvisor så får man väl hittepå.

Något jag har svårt att vänja mig vid i mammarollen är att möta mammor som verkar ha ett behov av att det ska vara så perfekt, så bra, så fint, så harmoniskt. Det känns som att föräldraskapet ska vara så himla seriöst hela tiden. Nu säger jag inte att alla  mammor är såna, det finns de som tar föräldraskapet som det är, ibland bra, ibland mindre bra. De tar situationer med en nypa salt, en stor portion humor, inser att det inte är någon tävling, förstår att alla ungar är olika och dömer inte andra föräldrar för hur de upplever situationen. Men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att möta de där mammorna som snörper på munnen. Ni vet. Om jag med glimten i ögat säger att pyret ibland kallas för diktatorn för att hon har ett sådant sjuhelsikes humör så höjer man på ögonbrynet och fnyser lite innan man deklarerar att Näääää, så är inte min lilla flicka, hon är minsann nöjd och glad.  Inte som i meningen att barn är olika, utan som i att man inte får säga något ont om sina barn. E

Pyret fick syn på den här på en hylla i hennes rum: En Paddington som jag fick av herr B.o.B. när jag mötte upp honom i London, där han var på kurs när vi var nygifta. Pyret blev omedelbart förälskad. Paddington får numer gå med på att krampaktigt släpas runt i hemmet. Den svettiga lilla näven håller ett fast grepp oavsett vad hon gör, trots att det innebär vissa svårigheter att till exempel ta stöd med den handen när hon ska promenera utmed möbler. Eller att det är svårt att krypa med en tygklump i ena näven. Eller att mamma inte direkt tycker att den ska vara i ena näven medan man äter gröt. Eller att mamma inte tycker att den ska följa med på äventyr utomhus eftersom att hon kommer bli mer ledsen än pyret om den försvinner. Jag har inga svårigheter att begränsa vad pyret får och inte får ha, eller när hon får eller inte får ha något. Om det inte passar tar jag föremålet ifrån henne, trots att det innebär ett gigantiskt utbrott från den lilla diktatorn. Men just här tar det s

Som en blixt från klar himmel börjar pyret gråta hysteriskt medan hon gör det hon ofta gör; står och pillar på sin vagn. Gråten är just hysterisk, inte ledsen. Nu händer det att jag försöker vara en god mor, så jag försöker ta reda på varför jorden håller på att gå under. Är det att vagnens fotstöd är lite uppfälld? Nope. Är det att vagnens "tvärbalk" är uppfälld? Nope. Vill hon ha sin jacka? Nope. Vill hon ha sina leksaker som sitter fast i vagnen? Nope. Vill hon sitta i vagnen? Nope. Hjälper det att avlägsna monstret  barnet från vagnen? Nope (hon kryper tillbaka, ställer sig vid vagnen och uuuuääääääää!). Hjälper det att distrahera med en majskrok? Nope. Hjälper det att gå och byta blöja? Nope. Hjälper det att hålla och krama? Nope. Hjälper det att ställa ut barnet på gatan med en "till salu-skylt? Okej, det här "lilla" utbrottet hör säkert ihop med att den älskade lilla ungen inte sover på nätterna. Hon vrider och vänder hela natten lån

Japp, vi har förärat öppna förskolan med ett nytt besök. Alltså, jag försöker verkligen gilla det för att jag märker att pyret gillar det, men det går inte. Jag vet inte om det är den lätt överentusiastiska stämningen, att jag är för osocial, att det ligger lite perfekta-mamma-syndromet i luften, att jag känner att det är svårt att veta vad man gör  där eller om jag bara är för bitter. Jag vet inte. Men det går inte. Tyvärr så studsar pyret runt och roar sig kungligt och skrattar högt åt de andra barnen så jag får väl offra  mig och ta med henne dit ibland. Tyvärr nummer två så blir pyret som en mänsklig studsboll av den typen av aktiviteter. Kvällen har därför ägnats åt: jag-är-så-trött-att-jag-blir-den-tjurigaste-ungen-på-planeten-men-jag-tokvägrar-att-somna. På samma kväll som herr B.o.B. blev extrainkallad att lära barn i pyjamas att sparka. Nu är jag trött. Så väldigt, väldigt trött.

Sitter och tittar på makaker i Japan som försöker överleva den kalla vintern. De klarar sig ganska bra med den tjocka pälsen men har den uppenbara bristen att händer och fötter är barhudade. Mitt blödiga hjärta kickar igång när de sitter och försöker borsta bort snön från händerna och undvika att kliva i den. Plötsligt är det ju så uppenbart; jag ska starta ett projekt där man stickar och virkar vantar och strumpor till dom! Va!? Fast då måste jag väl starta Facebook igen, det är ju där man har såna projekt, men det vill jag ju inte. Fasiken. Jag som hittade en mening med min trista tillvaro. Men åh, titta på sötnosen.

Om pyret väcker mig mellan 3 och 4 på natten kan jag inte somna om. Jag vrider och vänder mig i minst en timme men kan ligga och försöka somna om ända tills det är dags att gå upp om jag har otur. Det är en vansinnigt jobbig (o)vana. Om jag blir väckt klockan 23, midnatt, 01, 02 eller 05 är det inga som helst svårigheter att lägga huvudet på kudden och sova vidare. Därför är det ett mindre mysterium varför just den tiden på natten sätter käppar i sömnhjulet. Till saken hör att pyret lyckas väcka mig någon gång vid den tidpunkten i stort sett varje natt. Det kan ju förklara en del av den vidriga tröttheten, bristande optimismen och låga nivån på tålamod. Kanske.

Idag tog pyret sin söta bästis i handen och åkte till Skansen. Ja, vi föräldrar fick ju också följa med. Vi tänkte passa på när vädret fortfarande tillät och nu när de små kanske kunde uppskatta miljön. Entusiastiska föräldrar pekade ut häst, utter, älg, kanin, gris, get, ja alla djur i större storlek som var tillräckligt nära staketen för att de inte alltid lika entusiastiska barnen skulle kunna upptäcka dem. Det ombyggda mini-Skansen kändes dock som en flopp med mikroskopiska djur som grodor, möss och fiskar bakom bländande glas, dessutom fanns det just idag inga kattungar. Vad är mini-Skansen utan kattungar liksom. Men precis som beräknat var picknicken en hit med ytterst närgångna fåglar och ekorrar. Jag trodde pyret skulle svimma av upphetsning. En frigående tupp var också ren lycka. Tydligen. Den briljanta planen var att köra slut på det lilla monstret med massor av intryck, även om hon inte hade sett några djur så vet man att miljöer med mycket barn och mycket rörelse imponer

Två veckor hemma som föräldraledig. Härifrån till evigheten. Jag försöker anpassa mig, jag försöker se det ur alla vinklar, jag försöker... Jag misslyckas. Jag känner mig så här:                                                             Som en desperat hemmafru. Jag plockar, jag städar, jag diskar, jag handlar, jag leker pedagog, jag tar promenader, jag vattnar blommor, jag lagar mat, jag bäddar sängen. Att det ska vara svårt att hålla hemmet snyggt när man är hemma med småbarn förstår jag inte, det är ju det enda man kan göra. Visst, de där första galna månaderna är det omöjligt, men nu? Inte så svårt. Inte ens när man är så preggo-trött att man är svimfärdig halva dagen och har klängigaste speedy-ungen på planeten. Men jag hatar det. Det känns som att jag har världens skönaste arbetskamrat, om än en med vansinniga humörsvängningar, höga krav och ett gigantiskt ego, men världens sämsta jobb. Mest är det ensamheten. Jag känner mig isolerad, begränsad, som att jag sakta men sä

Idag har jag hållit liv i pyret lika många månader utanför magen som i magen. 9 hela månader. Tiden går uppenbarligen fort när man har det jobbigt såväl som när man har roligt. Det är spännande att tänka sig hur tillvaron kommer se ut om ytterligare 9 månader...

Jag känner mig fortfarande obekväm och i vägen när jag ska ge mig ut med barnvagn, speciellt när jag ska äta någonstans. Jag har all respekt för att fik och restauranger känner att de ha för små lokaler för att hysa barnvagnar, eller att kunderna inte har lust att lyssna på barnskrik, därför försöker jag leta upp barnvagns- och bebisvänliga ställen. Jag och mammakompisen skulle ge oss ut på äventyr i stora världen idag. Efter en promenad utmed Hornstulls strand provade vi Pannkakshuset  på Ringvägen, den fanns med på en sida på nätet som anpassad för oss med små monster. Det var den. Gotti-gott-gott var lunchen, servicen utmärkt, trots relativt liten lokal fanns det plats för barnvagnar, barnstolar hade dom och till och med en liten lekhörna. Dit kommer vi definitivt gå tillbaka.

Pyret har gått sin första sväng med lära-gå-vagnen helt på egna ben . Utan att jag höll i varken henne eller vagnen.

Satan i gatan vad jag är less på att vara trött, utmattad, utslagen, orkeslös. Illamåendet kan gärna fara och flyga det med.

Den här frillan. Underbart.

Det värsta med att vara förälder måste vara när de gör sig illa, de små, och illa gör de sig. Det hör ju till att växa upp, alla snubblande steg och alla oförsiktiga rörelser.  Inte kan man förhindra varenda duns, smäll och bula, för då skulle väl barnet inte lära sig ett dugg.  Men när det väl händer, när steget blir fel och den lilla kroppen far i backen... ...aj vad det gör ont i själen. Den där hundradels sekunden av förvåning som framträder i det lilla ansiktet, följt av den där inandningen som aldrig verkar ta slut medan ansiktet blir högrött och förvrids av smärtan och chocken. Sen kommer gråten som är så förtvivlad och avgrundsdjup. Det bästa med att vara förälder måste vara att man i den stunden finns där, att man genom att ta upp i famnen och krama och blåsa och pussa bort det onda faktiskt får gråten att sluta. Andetagen blir lugna, snyftandet avtar, greppet runt halsen lossnar och hon börjar "prata" igen.  Den känslan är magisk. När hon gör illa sig

Jag ringde mödravården i fredags för att höra om det där att jag har gått ner i vikt. Jag förväntade mig ett Det är inget att oroa sig för , men fick ett Jag bokar in dig på en extra kontroll på måndag. Som om den första preggo-tiden inte är en tillräcklig källa till oro som den är. Härliga barnmorskan gav mig en kram, kontrollerade mina värden och sa Det är ingenting att oroa sig för. Så sa hon att det var säkert för tidigt men hon kunde göra ett försök att höra hjärtljud. Jag fick inte bli nervös om det inte gick att höra något och jag sa att jag visste att det kunde vara svårt. Sen blev jag genast nervös. Lite bökande och letande senare så hördes det tydliga snabba smattradet; Där är det en liten varelse säger hon innan hon tappar bort ljudet eftersom min mage guppar till av att jag börjar gråta. Hon klappar på mig som om jag vore en katt och letar skickligt fram hjärtslagen igen. Innan jag går säger hon till mig att jag får ringa hur mycket jag vill, hon finns alltid där o

...skulle det väl hända. Pyret har ätit kattmat. Hon har spanat på skålen med torrfoder länge men jag har med hökögon, aj-aj och förflyttning lyckats hindra damen från att sno åt sig något. Eller, en gång fick hon in en liten bit men då fick jag snabbt ut den igen, trots att hon lärt sig att knipa ihop munnen. Imorse var hon inte i närheten av skålen men kom krypande och såg ut att bearbeta något i munnen. Hon tuggar och fnular rätt mycket med tungan så jag tänkte att det var det hon gjorde även nu, tills jag såg något när hon öppnade munnen för att prata med sin mor. Ett frenetiskt petande och bändande senare kunde jag konstatera att: A; Det var en katttmats bit (som hittats någonstans på golvet). B; Hon är jäkligt duktig på att slå bort mina fingrar. C; Biten torrfoder hade redan smält till geggamojja. Dåliga mamma-poäng idag alltså. Fast skönt att veta att hon inte försöker svälja saker (den var stor som en liten ärta i och för sig så det var ju ingen kvävnings risk) uta

Jag har bett vänner att ge tips om saker jag kan sysselsätta mig med nu när jag kommer ha lite... ...fritid. Miss Luleå tipsade om sysselsättning som kan såväl få tiden att gå som att vara en god gärning. Virka bläckfiskar till för tidigt födda. De söta små liven ska tydligen påminna om navelsträngen och därför ge lite bekant trygghet. Jag måste nog lära mig virka...                                                                                                                                          Virka bläckfisk.                                

Pyret. Min stolthet. När jag ska träffa vänner så slits jag mellan att få lite tid med två fria händer, ha obegränsade möjligheter till sysselsättning, möjlighet att totalt fokusera på vännen och att få visa upp det finaste jag har. För jag tycker ju att hon är fantastisk, charmig som få och söt som socker och då vill jag självklart skryta lite. Men samtidigt så hänger jag med henne hela dagarna, varje dag, och det känns skönt att få fokusera på någon, och något, annat ibland. Inte konstigare än att även de som har världens roligaste jobb vill vara lediga någon dag ibland. Fast min frihet betyder att jag inte får visa upp stoltheten, guldmedaljen, den oslipade diamanten.  Men i verkliga världen; även om jag märker att hon charmar många så inser jag att den stolthet jag känner är något begränsad till hennes närmaste, så jag vet att det är jag som missar att visa upp henne, mer än att andra missar att få spendera tid med charmoffensiven. Så egot vinner. Jag visar upp stol

Ikväll: Middag ute. Middag utan pyret. Middag serverad och tillagad av någon annan. Middag som inte behöver intagas snabbt ifall att någon ledsnar på att sitta vid bordet. Middag som kan ätas flera tuggor i sträck, istället för en tugga till pyret, en tugga till mamma. Middag som kan ätas med gaffel i ena handen och kniv i den andra, istället för med bara gaffel så att en hand är pyret-tillgänglig. Middag som kan smältas utan att någon vill stampa och klättra på ens mätta mage efteråt. Vad som definieras som lyxigt har förändrats en aning.

Det är fredag eftermiddag och pyret sover efter att ha hälsat på kaniner, ankor och getter (de senare skrämde skiten ur henne) och gungat sig fnittertokig. Vi har överlevt första veckan av jä...tt...e  må...ng...a  tillsammans. Ett mindre mirakel. Eftersom vi båda är så vansinnigt rastlösa varelser, fast med rätt vida skillnader i intressen, så anar jag att det kommer halta lite i föräldraledigheten. Trots illamående, tröttheten från helvetet och en eftersläpande förkylning så är jag redan jätte uttråkad. Jag ser projekt jag skulle kunna genomföra här hemma, men vet inte om jag orkar "låtsassysselsätta" mig, det vill säga göra saker bara för att ha något att göra. Det brukar nämligen inte bota min rastlöshet i grunden eftersom jag vet att det inte är någon substans i det jag gör. Pyret verkar också uttråkad, allra minst tjurig. Jag tar promenader, träffar folk, går till lekparken, och ska väl ge upp och gå till öppna förskolan igen (blä), men känner att min uppfinningsri

...går till taadaaaa: Försäkringskassan! Grattis. Ni har den sämsta E-tjänsten i mannaminne. Den fungerar sällan, strular för jämnan, är lagom svår att använda och lägg därtill att supporten är till ingen hjälp så är utmärkelsen i hamn. Myndigheter behöver sällan anstränga sig. Ja, jag är bitter.

Det har blivit kyligare nätter, vilket leder till kyligare sovrum. Eller i alla fall runt 25 grader. Vi fryser inte, herr B.o.B. och jag, men pyret är som en liten ninja när det gäller täcken. Innan det minsta hörn hinner landa på den tunna kroppshyddan har hon sparkat av sig det. Alltså är det dags för pyjamas igen. En rosa med vita prickar just nu. Och hon blir ju så söööööt! Jag tittar lite extra på henne när hon sover. Det spretiga håret som ligger mot kudden, andetagen är så tunga, armen runt ugglan och handen som kramar snuttefilten ugglan sitter fast i. Hela hon känns så skör, så försvarslös så liten och jag bara svämmar över av kärlek. Min, min, min. Hon är bara min. Det är ju helt underbart.

Jag mår illa. Det har ju sin naturliga förklaring, men är ändå skitjobbigt. Jag behöver inte springa och spy, vilket jag antar att jag ska vara tacksam för, men å andra sidan så är det inte något jäkla morgonillamående  som det brukar tjatas om, utan mer ett dygnetruntillamående. För att undslippa det mesta av illamåendet ska jag äta. Tjena. Det känns ju såväl logiskt som lockande. Jag är trött. Av samma naturliga anledning. Inte lite matt som förra gången utan mer i klass med att jag skulle kunna sova dygnet runt, somna stående, håller mig jättelänge för att det är jobbigt  att gå och kissa, kryper efter pyret för att det är för jobbigt  att ställa mig upp, tror att bli slagen av en slägga skulle kännas uppiggande i jämförelse, och så vidare. För att komma över och runt tröttheten ska jag aktivera mig. Bra där. Precis vad som känns naturligt. Jag är nojjig. För att det tillhör det naturliga tillståndet. Men jag är mer nojjig än förra gången, hur det nu  kan komma sig, och går

Pyret har haft en heldag med sin bff.

Efter idag, pyrets nya smeknamn: Gudrun. Som i orkanen. Som i naturkatastrofen. Hon drar fram och lämnar ett spår av ödeläggelse bakom sig. Hon drar fram och ödelägger sin mor. Klockan är fyra och jag är helt slut.

Prinsessan Madeleine väntar barn i mars. Äh, big deal, det gör jag med. Återbesöket hos mödravården efter pyrets ankomst innehöll prat om preventivmedel, eller rättare sagt, vi pratade om att det inte var nödvändigt för oss. Jag sa att det kändes onödigt med tanke på de fastställda fysiska hinder både jag och herr B.o.B. har och om  vi skulle ha sån tur att vinna på det omöjliga lotteriet en gång till så skulle vi bara tacka och ta emot. I somras på jobbet började jag må dåligt på ett ytterst bekant sätt. Tre graviditets test senare fick vi konstatera att ett halvår efter förlossningen hade vi tydligen börjat om från början. Ooooops. Men herrejisses, vi kan ju inte. Det var lätt att säga att vi bara skulle tacka och ta emot när alla bevis stödde att det inte skulle hända. Det var svårare när det hände så snart igen. Alltså, självklart blev vi glada, mitt i chocken, över att möjligheten att få barn igen, men det var så många men. Men jag skulle ju börja plugga. Men vi hade

Det sägs allt som oftast att pyret är sin far upp i dan. En liten herr B.o.B. mini-me. Fast det där att hon blir till ett tjurigt litet vrak när hon är hungrig och förvandlas till en skinande sol så snart något ätbart har landat i magen. Det får jag nog erkänna att det kommer från mina gener.

Då: En vecka tillsammans med herr B.o.B., följt av fem veckors arbete, följt av två veckor med herr B.o.B. Nu: Jag och pyret. Hallååååå, eko, eko, eko... Pyret mjukstartade med att sova till 7:30 men däckade igen klockan 10, tack för sällskapet. Så jag gjorde vad jag alltid gör; städade. Diskade, plockade, dammade, vattnade blommor och fixade ett par lister. när hon vaknar ska jag dammsuga. Jag känner mig hellre lite övergiven och isolerad i ett rent och prydligt hem. För att jag är sån. Sen ska vi leka duktiga och ta en promenad, efter lunchen, och laga mat. Då har vi alla fall fått en dag att gå. Imorgon är en annan dag. Suck.

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte innan pyret kom. Helt ärligt så tänkte jag väl inte så mycket alls. Men jag tror att jag någonstans trodde att man skulle känna sitt barn. Kanske är det allt prat om hur samspelta man ska vara; mamma och barn, vilken koppling man ska känna, hur den lilla blir ens allt, som vilseledde mig bort från logiken. Eller så är det biologin, dna, hur barnet är en faktisk, fysik del av en själv som lurades. Men inte känner jag pyret, hon är ju en alldeles egen individ med egna idéer, planer och en egen vilja. En väldigt  egen vilja. Jag håller fortfarande på att lära känna henne, precis som hon håller på att lära känna mig.   Herr B.o.B. och jag har, om bara några veckor, hängt ihop i 16 år. Vi känner varandra, vi är samspelta, vi har en koppling och han är mitt allt. På något vis trodde jag nog att pyret liksom skulle flytta in i vår gemenskap och bli en del av den, som ett utökat oss. Men nej. Det var ju dumt tänkt. Pyret håller ju på att lista