Innan jag fick barn förstod jag att det var smått omöjligt att bestämma över sina barn emellanåt, jag var inte helt blåögd, men exakt hur svårt det kan vara är nog omöjligt att förbereda sig på.
Knappa åtta kilo vilja visar sig vara mer svårhanterligt än närmsta sumobrottare. Hon följer ju liksom inga regler, lyssnar inte på resonemang och är så vansinnigt egoistisk och envis.
Som att det är bra för henne att vi använder nässugen, att det är obehagligt för en stund för att bli bättre än innan sen, att hon gillade den när hon var mindre, det struntar hon tunt i och gör sig beredd för tredje världskriget. Även rent fysiskt är det förvånansvärt svårt att hålla fast den lilla människan, för hon utvecklar någon slags bläckfiskegenskap (som jag skulle kunna ha god nytta av) och vecklar ut nya armar när jag precis naglat fast de två jag trodde hon hade.
Vad man tar sig till när mini-me står och gör något hon inte får, eller försöker göra något hon inte får, och Nej!, arga blicken och en bestämd röst inte gör varken till eller från, finns det heller inget bra svar på. Så där står man, frustrerad, ilsken, trött och totalt slut på idéer. Oftast medan den lilla älsklingen ler stort.
Såna dagar är man kanske inte som allra mest förtjust i sin avkomma.
Då är det väl en rackarns tur att hon emellanåt sätter sig på golvet med en bok, bläddrar fram och tillbaka, vrider och vänder medan hon pratar för sig själv. Eller skuttar och skrattar framför spegeln. Eller sträcker sig upp med båda händerna och ler det största leendet hon har när jag sträcker mina händer mot henne. Eller promenerar runt bordet och stannar till för att höja en liten näve i luften och hålla sitt tal till nationen. Eller försiktigt kryper fram till katten och pillar fnittrande på hennes öra. Eller flinar så nöjt åt sina egna bedrifter när hon lyckas med något nytt. Då kan jag betrakta henne i evigheter och bara fyllas av varma, fluffiga känslor.
Så tankas mammakontot innan det helt töms när nästa viljornas kamp går av stapeln. En kamp jag gissar att jag bara kan vinna genom att ge mig den på att jag ska vinna, så småning om, förr eller senare, en dag, någon gång i framtiden.
Knappa åtta kilo vilja visar sig vara mer svårhanterligt än närmsta sumobrottare. Hon följer ju liksom inga regler, lyssnar inte på resonemang och är så vansinnigt egoistisk och envis.
Som att det är bra för henne att vi använder nässugen, att det är obehagligt för en stund för att bli bättre än innan sen, att hon gillade den när hon var mindre, det struntar hon tunt i och gör sig beredd för tredje världskriget. Även rent fysiskt är det förvånansvärt svårt att hålla fast den lilla människan, för hon utvecklar någon slags bläckfiskegenskap (som jag skulle kunna ha god nytta av) och vecklar ut nya armar när jag precis naglat fast de två jag trodde hon hade.
Vad man tar sig till när mini-me står och gör något hon inte får, eller försöker göra något hon inte får, och Nej!, arga blicken och en bestämd röst inte gör varken till eller från, finns det heller inget bra svar på. Så där står man, frustrerad, ilsken, trött och totalt slut på idéer. Oftast medan den lilla älsklingen ler stort.
Såna dagar är man kanske inte som allra mest förtjust i sin avkomma.
Då är det väl en rackarns tur att hon emellanåt sätter sig på golvet med en bok, bläddrar fram och tillbaka, vrider och vänder medan hon pratar för sig själv. Eller skuttar och skrattar framför spegeln. Eller sträcker sig upp med båda händerna och ler det största leendet hon har när jag sträcker mina händer mot henne. Eller promenerar runt bordet och stannar till för att höja en liten näve i luften och hålla sitt tal till nationen. Eller försiktigt kryper fram till katten och pillar fnittrande på hennes öra. Eller flinar så nöjt åt sina egna bedrifter när hon lyckas med något nytt. Då kan jag betrakta henne i evigheter och bara fyllas av varma, fluffiga känslor.
Så tankas mammakontot innan det helt töms när nästa viljornas kamp går av stapeln. En kamp jag gissar att jag bara kan vinna genom att ge mig den på att jag ska vinna, så småning om, förr eller senare, en dag, någon gång i framtiden.
Kommentarer