Prinsessan Madeleine väntar barn i mars.
Äh, big deal, det gör jag med.
Återbesöket hos mödravården efter pyrets ankomst innehöll prat om preventivmedel, eller rättare sagt, vi pratade om att det inte var nödvändigt för oss. Jag sa att det kändes onödigt med tanke på de fastställda fysiska hinder både jag och herr B.o.B. har och om vi skulle ha sån tur att vinna på det omöjliga lotteriet en gång till så skulle vi bara tacka och ta emot.
I somras på jobbet började jag må dåligt på ett ytterst bekant sätt. Tre graviditets test senare fick vi konstatera att ett halvår efter förlossningen hade vi tydligen börjat om från början.
Ooooops.
Men herrejisses, vi kan ju inte.
Det var lätt att säga att vi bara skulle tacka och ta emot när alla bevis stödde att det inte skulle hända. Det var svårare när det hände så snart igen.
Alltså, självklart blev vi glada, mitt i chocken, över att möjligheten att få barn igen, men det var så många men.
Men jag skulle ju börja plugga.
Men vi hade ju just fått lite rutiner och lugn.
Men jag som just börjat få ordning på kroppen igen.
Men så snart.
Men jag som haft utomkvedshavandeskap tidigare, var det här ens en riktig graviditet.
Vi blev självklart snabbt inbokade på ett tidigt ultraljud för att röja undan det sista men:et. Eller snabbt och snabbt, nästan två veckors olidlig väntan och oro där jag gick och försökte känna efter om det gjorde ont eller om jag hade börjat blöda.
Allt satt dock där det skulle, ett litet hjärta hade precis börjat picka och pang så slog beskyddarinstinkten till.
Så plugget får vänta. Jag mår krasst den här gången och känner inte att jag vill halvdant engagera mig i utbildningen för bara en termin och sen vara borta ett år. Ska jag plugga så vill jag satsa. Fast jag erkänner att det var med sorg och vånda som jag gav upp tanken på att få komma iväg på efterlängtade universitetet och få lite stimulans och sällskap i vardagen.
Rutinerna och lugnet får väl vara tillfälligt.
Kroppen, framförallt ryggen, får väl försöka orka med så gott den kan och jag får ta hand om den på bästa sätt.
Så så är det.
Vi följer kungahuset så gott vi kan, får barn samma år som båda prinsessorna, om allt går väl vill säga.
Äh, big deal, det gör jag med.
Återbesöket hos mödravården efter pyrets ankomst innehöll prat om preventivmedel, eller rättare sagt, vi pratade om att det inte var nödvändigt för oss. Jag sa att det kändes onödigt med tanke på de fastställda fysiska hinder både jag och herr B.o.B. har och om vi skulle ha sån tur att vinna på det omöjliga lotteriet en gång till så skulle vi bara tacka och ta emot.
I somras på jobbet började jag må dåligt på ett ytterst bekant sätt. Tre graviditets test senare fick vi konstatera att ett halvår efter förlossningen hade vi tydligen börjat om från början.
Ooooops.
Men herrejisses, vi kan ju inte.
Det var lätt att säga att vi bara skulle tacka och ta emot när alla bevis stödde att det inte skulle hända. Det var svårare när det hände så snart igen.
Alltså, självklart blev vi glada, mitt i chocken, över att möjligheten att få barn igen, men det var så många men.
Men jag skulle ju börja plugga.
Men vi hade ju just fått lite rutiner och lugn.
Men jag som just börjat få ordning på kroppen igen.
Men så snart.
Men jag som haft utomkvedshavandeskap tidigare, var det här ens en riktig graviditet.
Vi blev självklart snabbt inbokade på ett tidigt ultraljud för att röja undan det sista men:et. Eller snabbt och snabbt, nästan två veckors olidlig väntan och oro där jag gick och försökte känna efter om det gjorde ont eller om jag hade börjat blöda.
Allt satt dock där det skulle, ett litet hjärta hade precis börjat picka och pang så slog beskyddarinstinkten till.
Så plugget får vänta. Jag mår krasst den här gången och känner inte att jag vill halvdant engagera mig i utbildningen för bara en termin och sen vara borta ett år. Ska jag plugga så vill jag satsa. Fast jag erkänner att det var med sorg och vånda som jag gav upp tanken på att få komma iväg på efterlängtade universitetet och få lite stimulans och sällskap i vardagen.
Rutinerna och lugnet får väl vara tillfälligt.
Kroppen, framförallt ryggen, får väl försöka orka med så gott den kan och jag får ta hand om den på bästa sätt.
Så så är det.
Vi följer kungahuset så gott vi kan, får barn samma år som båda prinsessorna, om allt går väl vill säga.
Kommentarer
Då kan vi dra barnvagn ihop då för vi ska ha bebis i februari :)
Stora grattiskramar! /JL
Mvh Camilla