Fortsätt till huvudinnehåll

Ett stöd här i livet.

Pyret fick syn på den här på en hylla i hennes rum:


En Paddington som jag fick av herr B.o.B. när jag mötte upp honom i London, där han var på kurs när vi var nygifta.
Pyret blev omedelbart förälskad.
Paddington får numer gå med på att krampaktigt släpas runt i hemmet. Den svettiga lilla näven håller ett fast grepp oavsett vad hon gör, trots att det innebär vissa svårigheter att till exempel ta stöd med den handen när hon ska promenera utmed möbler. Eller att det är svårt att krypa med en tygklump i ena näven. Eller att mamma inte direkt tycker att den ska vara i ena näven medan man äter gröt. Eller att mamma inte tycker att den ska följa med på äventyr utomhus eftersom att hon kommer bli mer ledsen än pyret om den försvinner.
Jag har inga svårigheter att begränsa vad pyret får och inte får ha, eller när hon får eller inte får ha något. Om det inte passar tar jag föremålet ifrån henne, trots att det innebär ett gigantiskt utbrott från den lilla diktatorn. Men just här tar det stopp. Kanske för att den verkar vara mer än vill ha, den verkar vara något stöd i den här jädra utvecklingsfasen hon genomgår. Kanske är det något att hålla fast vid medan hon tar sina första mikroskopiska steg bort från mig.
Så gröten får avlägsnas med våtservett, jag har läst att den går att tvätta, den får spännas fast i en napphållare vid utgång och pyret får stå ut med att snubbla mer än vanligt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.