Jag vet inte riktigt hur jag tänkte innan pyret kom. Helt ärligt så tänkte jag väl inte så mycket alls. Men jag tror att jag någonstans trodde att man skulle känna sitt barn.
Kanske är det allt prat om hur samspelta man ska vara; mamma och barn, vilken koppling man ska känna, hur den lilla blir ens allt, som vilseledde mig bort från logiken.
Eller så är det biologin, dna, hur barnet är en faktisk, fysik del av en själv som lurades.
Men inte känner jag pyret, hon är ju en alldeles egen individ med egna idéer, planer och en egen vilja. En väldigt egen vilja. Jag håller fortfarande på att lära känna henne, precis som hon håller på att lära känna mig.
Herr B.o.B. och jag har, om bara några veckor, hängt ihop i 16 år. Vi känner varandra, vi är samspelta, vi har en koppling och han är mitt allt. På något vis trodde jag nog att pyret liksom skulle flytta in i vår gemenskap och bli en del av den, som ett utökat oss.
Men nej.
Det var ju dumt tänkt.
Pyret håller ju på att lista ut vem hon är, så hur ska vi veta. Hon studsar runt här hemma på sitt egna lilla sätt, testar våra regler och vanor, och brakar in i våra gränser med full fart.
Det är en väldigt märklig känsla. Plötsligt bor det en främmande liten varelse här hemma, som inte alls gör som vi, som om vi skulle ha tagit en inneboende.
Fast att bli mitt allt, det har hon blivit, även om jag inte har en aning om vem hon är.
Kommentarer