Allvarliga grejer.

Något jag har svårt att vänja mig vid i mammarollen är att möta mammor som verkar ha ett behov av att det ska vara så perfekt, så bra, så fint, så harmoniskt. Det känns som att föräldraskapet ska vara så himla seriöst hela tiden.

Nu säger jag inte att alla mammor är såna, det finns de som tar föräldraskapet som det är, ibland bra, ibland mindre bra. De tar situationer med en nypa salt, en stor portion humor, inser att det inte är någon tävling, förstår att alla ungar är olika och dömer inte andra föräldrar för hur de upplever situationen.

Men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att möta de där mammorna som snörper på munnen. Ni vet. Om jag med glimten i ögat säger att pyret ibland kallas för diktatorn för att hon har ett sådant sjuhelsikes humör så höjer man på ögonbrynet och fnyser lite innan man deklarerar att Näääää, så är inte min lilla flicka, hon är minsann nöjd och glad. Inte som i meningen att barn är olika, utan som i att man inte får säga något ont om sina barn. Eller om jag suckar och talar om att jag ville lämna tillbaka guldklimpen till BB ibland så hörs en djup inandning följt av Nääääää, aaaaalllldrig. Eller när pyret var i sin värsta skrik-period och jag höll på att bli galen blir man bemött med ett överlägset flin och Näääää, jag tänker att han skriker för att han vill något, att det är hans sätt att kommunicera så jag blir inte alls arg (uppenbarligen läst i föräldraboken man får på BVC). Eller som mammakompisen hade hört någon säga att hon aldrig skulle tänka sig att bli arg på sitt barn för att hon älskade det.Vilket är absurt för att aldrig visa barnet att man blir arg kommer skapa en konflikträdd och hämmad individ.

Om du inte har ett exceptionellt barn som aldrig någonsin beter sig som ett barn, eller om du är begåvad med ett lugn som skulle få Dali Lama att skämmas (till och med han erkänner att han känner ilska, irritation och frustration ibland, värt att tänka på) så finns det ingen anledning att försöka vara perfekt. Den perfekta mamman existerar inte för att perfektion existerar inte. 

Barn är underbara. Barn är skitjobbiga. Alla kämpar på så gott de kan. Det är ingen tävling.

Dessutom blir det mest pinsamt när mammor är sådär humorlösa, superseriösa och låtsas om att ingenting någonsin är jobbigt, för man vet ju att det inte är sant. Jag blir också lite orolig för de som inte vågar släppa masken, jag undrar vad de försöker dölja och tänker på hur kämpigt det måste vara att försöka upprätthålla den där fasaden. 

Om de bara visste hur mycket skönare det är att erkänna att man inte alltid vet vad man ska göra, att man ibland blir arg och frustrerad och att det man älskar mest i världen också är det som kan göra en mest förtvivlad. För de hör ihop, alla starka känslor, om man älskar någon så kan den beröra hela ens känsloregister. Motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet.