Nej.

Jag försökte vara ärlig.

Jag försökte skriva rakt upp och ner hur jag mår, hur jag känner och vad jag tänker.

Det gick inte.

Det lät otacksamt, fånigt, dumt, gnälligt, patetiskt, överdrivet, blottade mer av mig än jag kommer visa för någon och kommer säkert bli bemött med en massa men.

Jag orkar inte men.

Hur jag mår, vad jag känner och hur jag tänker är ett resultat av 38 års liv, men kan bli att förenkla ett komplicerat spindelnät och förringa självkännedom och erfarenhet.

Jag låtsas istället förnuftigt konstatera att ibland blir livet inte som man har tänkt sig, ibland är det bara för jävla jobbigt utan att någon kan göra något åt det, ibland får man hoppas att tiden går fort utan att springa ifrån en.

Så nu sätter jag på mig ett leende och säger: Inget att se här, allt är bra, jag är glad, nöjd och tacksam. För något annat orkar jag inte.