Det värsta med att vara förälder måste vara när de gör sig illa, de små, och illa gör de sig.
Det hör ju till att växa upp, alla snubblande steg och alla oförsiktiga rörelser. Inte kan man förhindra varenda duns, smäll och bula, för då skulle väl barnet inte lära sig ett dugg.
Men när det väl händer, när steget blir fel och den lilla kroppen far i backen... ...aj vad det gör ont i själen. Den där hundradels sekunden av förvåning som framträder i det lilla ansiktet, följt av den där inandningen som aldrig verkar ta slut medan ansiktet blir högrött och förvrids av smärtan och chocken. Sen kommer gråten som är så förtvivlad och avgrundsdjup.
Det bästa med att vara förälder måste vara att man i den stunden finns där, att man genom att ta upp i famnen och krama och blåsa och pussa bort det onda faktiskt får gråten att sluta. Andetagen blir lugna, snyftandet avtar, greppet runt halsen lossnar och hon börjar "prata" igen.
Den känslan är magisk.
När hon gör illa sig känner jag mig som världens minsta människa, maktlös och ovärdig.
När jag har tröstat henne känner jag mig som Iron Man, allsmäktig och fullkomlig.
Kommentarer