På min förra kollegas begravning hade hon ett budskap till oss alla. I stora drag var det att ägna tiden åt det som var viktigt. Hon var själv en person som arbetade för att leva och inte tvärtom, hon tog ofta ledigt för att hjälpa sina föräldrar och hälsa på barn och barnbarn.
Efter ett ganska långt uppehåll är jag tillbaka i livet som arbetare, med en nystart som gör det lättare att bestämma sig för hur man vill lägga upp sitt arbetsliv. Att liksom bestämma sig för vilken slags arbetare man ska vara. Eftersom jag har chefer som tar hänsyn till föräldraskapets inverkan, som vill att personalen ska må bra, och som ständigt blivit påminda om vad som är viktigt i livet tänker jag att det är en bra tid att passa på.
Att släppa på prestationshetsen.
Att skilja på att göra sitt jobb på ett riktigt bra sätt och att leva för att göra ett bra jobb.
Att hitta tillfällen när man kan prioritera sig själv.
Efter den där pluggtiden, där man körde på när man själv var sjuk och när barnen var sjuka, där prestation stod i fokus och ingen tog hänsyn till något, så känns det som dags nu.
När flera avbokningar dök upp, hela telefonlistan var avklarad och alla möten inbokade, tog jag ledigt en dag. Bara för att ibland prioritera en av alla saker som är viktiga; mig själv. Chefen sa: "Klart du ska!" Jag hedrar kollegan imorgon.
Kommentarer