Kalasdag.

Inte nog med att Pyret har tappat (eller själv dragit loss) sin andra tand, hon har nu också haft sitt 6-års kalas.
Sanslöst.

Jag vaknade klockan 5 denna andra advent. Kunde inte somna om eftersom jag hade den där smärtan i bröstet igen, den kommer och går fortfarande. Istället unnade jag mig en frukost på egen hand innan Pyret vaknade. Det var nog klokt. Dagen rusade iväg sen, och jag hängde inte alls med.

Vi körde allt firande idag, något i förskott. Så det var födelsedagsfrukost, sen iväg för biokalas med skötsamma och icke skötsamma gäster. Efter kalaset hade vi lagt in tid för att äta lunch i lugn och ro. Pyret ville åka och äta carbonara, hon väljer alltid carbonara, så då blev det så. Sen väntade familjen med presenter och Pyret blev besatt av att hinna bygga klart en stor legobåt hon fått av en klasskompis. Plötsligt var det läggdags.
Pyret somnade sött men Polarn hade inte lika lätt att finna John Blund. Hon som oftast somnar hyfsat lätt vred och vände, sparkade och frustande, frågade och suckade. Till sist gav jag upp, där jag låg nedklämd bredvid henne i hennes trånga säng. Jag gjorde mig i ordning för natten och sa till henne att följa med mig till vår säng. Det är ju ändå där hon hamnar till sist och eftersom jag råder mina patienter att skära ner på måsten och krav när hälsan står på spel, så får jag väl lyda mitt eget råd. Nu har hon precis somnat, klockan är 20:45 och jag tänker sova jag med, utan att ha vare sig ätit middag eller fått kvällsfika. Imorgon väntar ju ännu en allt-går-i-ett-dag. Ingen tid för varken rast eller ro, inte nu heller.

Fan vad jag skulle ge för en endaste sovmorgon.