37+4 idag.
Det känns som 118+7.
Det känns som att det aldrig kommer någon bebis. Från att tro att den kommer tidigt så är jag nu övertygad om att jag kommer gå över tiden.
Jag vill så väldigt gärna köpa allt godis och kaffebröd i världen, låsa in mig i sovrummet med några dvd-boxar och bara vänta.
Fast jag kämpar emot. Jag vet ju att det lönar sig att röra på mig det lilla jag orkar och äta hyfsat nyttigt.
Så istället flåsar jag ut i badrummet för att hämta pyrets tandborste, efter att vi bråkat om frukosten (hon vann och fick springa runt och äta sig mätt på bröd).
Försöker undvika att slå i magen i dörrkarm eller dörr, jag gör det ofta nu, som att jag lider av fantom-kropp.
Blir rätt nöjd med att pyret väljer att sen somna i min famn så att jag kan lägga henne för en förmiddags tupplur innan jag ska tvinga ut mig själv, och henne, på en kort daglig promenad. Fast det egentligen är bättre om hon somnar mitt på dagen. För då hinner det värsta illamåendet, den värsta tröttheten och svallningarna gå över.
Ser inte alls fram emot att sen orka plocka upp halva lunchen från golvet, golvet som är så väldigt långt ner, och jaga runt pyret som kommer vara dunder-pigg efter förmiddags tuppluren och mat i magen.
Funderar på vad, istället för den Marabou jag vill ha, jag ska peta i mig till lunch medan jag försöker resa på mig var tredje minut för att hjälpa pyret med något.
Undrar hur jag ska låta bli att bli lika tjurig som pyret över att jag inte kan själv längre.
(Kan inte: promenera, resa mig, sova i mer än 2 timmar i sträck, äta utan att hälften kommer tillbaka i små omgångar, tänka, städa, andas, sträcka på fötterna utan att få kramp, bry mig.)
Avslutar med att räkna ner minuterna till avlösningen anländer så att jag kan pusta ut tills det är dags att upprepa övningen.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer