Att oroa sig i onödan.

När det där monstret i garderoben börjar vrida för många gånger på handtaget.
När den där klumpen i magen växer sig för stor.
När orosmolnen bildar en gigantisk tornado.
Då vill man inte höra att det ordnar sig.
Man behöver höra att allt ordnar sig, men vill inte höra det, för det känns inte som så. Istället vill man få sina känslor bekräftade och sin oro tagen på allvar. För att ens oro är befogad. 
Visst finns det tillfällen när man oroar sig i onödan, men väldigt ofta är klumpen i magen där av en ack så befogad anledning. Att då få oron bortviftad, övertalad och klappad på huvudet, gör att man känner sig lite kränkt. Dessutom tar det inte alls bort oron.
Man behöver någon som ser monstret i garderoben, säger att Det var en läskig jäkel! men förklarar att basebollträet i handen kommer fixa biffen. Det kommer bli ett svettigt, fult och kladdigt slagsmål men du kommer vinna.
För även om man inte tror på det heller så hjälper det pyttelite att någon annan tror det.
Och pyttelite är mer än ingenting.
Pyttelite är mer än att någon låtsas som att det där monstret inte ens finns och skrattar åt ens vilda fantasi.
Oro är olika för olika människor men det är väldigt sällan man kan säga att någon oroar sig i onödan, för oron är alltid ytterst verklig för en själv och då är den befogad.