Fortsätt till huvudinnehåll

Trams och insamling.

Bra lärare ska uppmuntras.
Det tror jag helt och fullt på.
I tidigare kurser så har jag varit med och uppmuntrat bra lärare när det är dags för avslut.
Men då har jag lyckats undvika att vara den som ska sköta uppmuntrandets göromål.
Vi har en riktigt bra lärare i ett ämne, och idag kom förslaget från en av eleverna att vi borde köpa en blomma till sista lektionen på torsdag.
Jag höll med.
Men åkte också på att köpa blomma.
Vilket är okej, förutom att man då drabbas av insamlingen, eller framförallt, brist på insamling.
"Kan du lägga ut åt mig?"
Kalla mig B.o.B., men det där brukar alltid resultera i att insamlaren får lägga ut många kronor mer än övriga eftersom att "läggautarna" glömmer bort, inte har, eller inte dyker upp när det är dags att betala.
Och de som föreslog, kom fram till, samlade in, och ska inhandla, kom överens om att en blomma blir bra.
Genast kommer flera och säger näääää, man kan inte ge en blomma till en kille, köp något, men något annat.
Gammal och vis som jag är sa jag bara med ett leende;
Nope. Blomma blir bra, killar gillar också blommor, nu tjafsar vi inte om det, vi är 20 personer, om alla ska tycka så kommer vi diskutera vad som ska köpas ända till julafton.
Kan inte ge blomma till en kille? Mäh. Trams. 2000-talet liksom. Jämställdhet någon?
Det här med insamlingar alltså.
Undvik.
Men uppmuntra gärna bra lärare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.