Inte vet jag om det rör sig om något sådant där dödligt förskolevirus, eller någon slags inflammation, eller om jag har kraschat in i den där berömda väggen.
Men dagens status är att jag har feber, svullna lymfkörtlar och en känsla av att någon har gått loss med ett baseballträ från midjan ner till knävecken.
Skitsamma vad det beror på, den akuta behandlingen torde väl vara den insats jag har företagit mig idag; sova, äta Alvedon och intaga soffläge. En försiktig prognos är att det verkar vara på väg åt rätt håll.
Den mer långsiktiga behandlingen skiljer sig såklart åt, beroende på uppkomsten av besvären. Fasiken, jag borde ta bättre hand om mig själv.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer