Hudlös.
Jag tycker att det är ett så fint ord för att beskriva hur det känns när det är svårt att vara människa.
Ibland är det ju det, svårt att vara människa, svårt att göra det där jobbet det kan innebära att bara leva. För det är inte alltid så "bara". Det händer att livet knuffar lite på en, sätter krokben eller till och med slår riktigt hårt och det sätter sina spår, man får skrubbsår, blåmärken och öppna sår. Om den där själsliga hudkostymen man bär på då inte hinner läka mellan smällarna så händer det att en av smällarna plötsligt är den som lämnar en hudlös, den som inte bara lämnar sår utan skalar av allt skydd.
Kanske var den inte så farlig, den smällen som avgjorde, men det är inte alltid storleken på smällen som avgör utan den totala mängden smällar. Man kan stå pall för en riktigt stor smäll om man är stark och hel, precis som en liten smäll är förödande om man är trasig och svag.
Svag förresten, jag tycker inte om att vara svag. Jag tror att det är det lilla mobbingoffret inom mig som försöker skydda sig, en hel uppväxt som mobbad lär en att inte visa sig svag. Det gick bra. Jag klarar mig. Det är ingen fara. Jag behöver ingen hjälp. För jag tycker inte om att be om hjälp heller, mobbade barn lär sig att hjälpen ändå inte kommer. Man kan väl säga att en del sår man får av livet läker men lämnar ärr som gör sig påminda ibland.
Så jag visar kanske inte så bra, jag kanske säger med ord men är rätt dålig på att förmedla. För jag vill inte be om hjälp och jag vill inte visa mig svag. Det går nog bra.
Men så upptäcker man att man har människor omkring sig som ser och hör det man inte visar eller säger. Sådana som hjälper. Fast det är så väldigt många år sedan jag var den där nedtryckta ungen som lämnades utanför så gör det mig fortfarande alldeles häpen att någon skulle vilja hjälpa mig.
För en del är livet lätt, för en del ter det sig omöjligt, vad som lämnar en hudlös är individuellt och personligt. Nu väntar mycket jobb på många sätt men jag tror att jag har accepterat att livet sällan är rättvist och tackar för att jag har så fina människor i min närhet som tar mig under armen och stöttar tills benen bär igen.
Jag tycker att det är ett så fint ord för att beskriva hur det känns när det är svårt att vara människa.
Ibland är det ju det, svårt att vara människa, svårt att göra det där jobbet det kan innebära att bara leva. För det är inte alltid så "bara". Det händer att livet knuffar lite på en, sätter krokben eller till och med slår riktigt hårt och det sätter sina spår, man får skrubbsår, blåmärken och öppna sår. Om den där själsliga hudkostymen man bär på då inte hinner läka mellan smällarna så händer det att en av smällarna plötsligt är den som lämnar en hudlös, den som inte bara lämnar sår utan skalar av allt skydd.
Kanske var den inte så farlig, den smällen som avgjorde, men det är inte alltid storleken på smällen som avgör utan den totala mängden smällar. Man kan stå pall för en riktigt stor smäll om man är stark och hel, precis som en liten smäll är förödande om man är trasig och svag.
Svag förresten, jag tycker inte om att vara svag. Jag tror att det är det lilla mobbingoffret inom mig som försöker skydda sig, en hel uppväxt som mobbad lär en att inte visa sig svag. Det gick bra. Jag klarar mig. Det är ingen fara. Jag behöver ingen hjälp. För jag tycker inte om att be om hjälp heller, mobbade barn lär sig att hjälpen ändå inte kommer. Man kan väl säga att en del sår man får av livet läker men lämnar ärr som gör sig påminda ibland.
Så jag visar kanske inte så bra, jag kanske säger med ord men är rätt dålig på att förmedla. För jag vill inte be om hjälp och jag vill inte visa mig svag. Det går nog bra.
Men så upptäcker man att man har människor omkring sig som ser och hör det man inte visar eller säger. Sådana som hjälper. Fast det är så väldigt många år sedan jag var den där nedtryckta ungen som lämnades utanför så gör det mig fortfarande alldeles häpen att någon skulle vilja hjälpa mig.
För en del är livet lätt, för en del ter det sig omöjligt, vad som lämnar en hudlös är individuellt och personligt. Nu väntar mycket jobb på många sätt men jag tror att jag har accepterat att livet sällan är rättvist och tackar för att jag har så fina människor i min närhet som tar mig under armen och stöttar tills benen bär igen.
Kommentarer