När jag var liten älskade jag att åka till Skansen, det gör jag fortfarande.
Idag var jag på Skansen med min familj, den nya och gamla.
Det är en vansinnigt märklig känsla att sitta på samma picknick plats och äta äggmackor och titta på ekorrar precis som för hundra år sen, tillsammans med mamma, pappa och brorsan på ena sidan och make Pyret och Polarn på min andra sida.
Jag kommer på att det är så vuxet alltihop, att gå där och vara ansvarig för nästa generations barndomsminnen. Samtidigt som jag undrar när man egentligen börjar känna sig sådär vuxen som man tyckte att ens egna föräldrar var.
Aldrig, eller hur?
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer