Makalöst.

Jag såg min mage idag.
Verkligen såg den.
Det är en ytterst märklig känsla.
Så många år som jag har tittat på det hålrum som min kropp kändes som och drömt om att få se en kula växa fram. Jag har fantiserat så många gånger om hur det skulle kännas att husera ett liv där inne.
Som barnen som leker popstjärnor och sjunger i hopprep framför spegeln, har jag stått framför spegeln med en mage spänd av en för stor middag och putat, tvingat fram vad som skulle kunna passera som en tidig graviditet och undrat. Undrat om det någonsin skulle vara på riktigt och hur det skulle kännas.
Nu har jag tittat på min mage medan den växer i flera månader. På riktigt.
Jag kan ibland se hur det rör sig, hur livet där inne gör sig påmint.
Ändå kan jag inte riktigt förstå.
Jag står fortfarande framför spegeln och undrar hur det hur det känns.
Alla långa års fantasier och funderingar har ännu inte klivit in i min grå vardag. Kanske för att jag ibland känner att den här makalöst osannolika händelsen borde få tiden att stå stilla och hela livet att förändras. Det gör det ju inte, allt är ju precis som vanligt i det synnerligen ovanliga.
Eller så är vissa saker för otroliga för att någonsin kunna förstås.