Fortsätt till huvudinnehåll

Vänta, va?

Jag sållar mig till "alla andra" och konstaterar att tiden fullkomligt rusar iväg. Ni vet om att det snart är jul va?
Inte nog med att schemat på jobbet är helt hysteriskt, skola och förskola bombarderar en dessutom med notiser om tidigare stängningar och olika aktiviteter. Folk med barn jobbar ju mest för att slippa umgås med sin familj, det är ju inte för att utföra saker de är anställda för, eller för att kunna betala för hem och hushåll. Det vet väl alla? Vi ska hämta tidigt 4 gånger och lämna sent 1 gång innan jul. Yey. 

Vi har i alla fall klarat av del två av Pyrets kalas, den med närmsta familjen, så nu inväntar damen endast att bli väckt på den faktiska dagen med sång och bulle, och sedan kunna deklarera för alla att hon faktiskt är sju år.

Jag har lagt upp en mental indelning där Pyrets födelsedag kommer först och julen sedan. Så julen har inte ägnats många minuter utöver adventsdekorering och julkalendrar. Det borde ge mig panik eftersom endast en julklapp är avklarad, men jag känner att jag måste skala av mig sådant. Det får väl lösa sig på något sätt. Det är ju inte så att julen är en endaste persons ansvar, och arvsmassorna blir säkert nöjda hur det än blir. Jag har börjat vakna klockan 4 varje morgon utan att kunna somna om, och har ständig huvudvärk. Det vet jag i alla fall inte är vad julen ska handla om.

Nu tar vi en dag i taget.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.