Fortsätt till huvudinnehåll

Två steg fram, ett tillbaka.

Det behövdes bara en kort tid ledigt från skolan där Pyret ständigt påminns om hur man är en bra kompis, för att hon ska falla tillbaka in i mönstret hon fick inlärt från förra skolan. Där kompisar trycker ner varandra för att höja sig själva. Så det gör hon nu, trycker ner sin lillasyster genom att påtala att allt hon gör är fel.

Hon lyssnar bättre nu, märker fortare att det inte blir bra, tar åt sig och försöker göra bättre, och det är en fin förändring. Jag förstår att det är svårt för henne att vara i en miljö där alla blir nedtryckta under så lång tid och sen ändra sig på en kvart, men det är ändå lagom påfrestande att behöva vara den ständiga domaren. Det är också tungt att se Polarn bli ledsen och känna sig nedtryckt.

Idag hade jag bokat biljetter till musikalen Monstret och människorna på Junibacken. Vi läste ju boken om monstret Frank, så det kändes självklart att vi skulle se musikalen. Jag hade tänkt att vi skulle göra en heldag av det; äta lunch på stan och fika innan. Det gjorde vi, men först efter att arvsmassorna hamnat i gräl innan vi åkte, och efter att vi kom hem. Det blir ju inte alltid som man tänkt sig.

Musikalen var väldigt bra i alla fall. Det var vi rörande överens om. De hade gjort ett fantastiskt jobb med att få ihop en lång och komplicerad berättelse med många karaktärer, till en föreställning med bara fyra skådespelare. Det var en välbehövlig paus i ett inte alltför okomplicerat jullov.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.