"Hur känns det att vara gravid?"
Frågade en tonåring mig i somras.
"Inget särskilt alls."
Svarade jag, till hennes uppenbara besvikelse.
För det är just det som är det absurda i situationen, att livet är precis som vanligt.
Under alla år jag gick och väntade, längtade och tänkte så undrade jag hur det skulle kännas. Ju fler år som gick, ju fler gravida jag mötte mitt i min egen längtan, desto mer fick jag intrycket av att det var speciellt, att man upplevde sin graviditet.
Det har inte jag gjort.
Allt har varit som vanligt, fast helt ovanligt.
Visst känns sparkar, men för någon som haft knasiga tarmar så är skillnaden mellan tarmbuller och sparkar helt ärligt inte så stor. Skillnaden ligger i att jag vet att det är ett barn som rör sig där inne. Fast den vetskapen är så vansinnigt abstrakt att den inte når hela vägen in i mitt medvetande.
Andra symptom, som att jag nu mår illa, är yr, har huvudvärk, har ont i fogar, det känns ju mest som att vara lite krasslig. Fast jag vet att jag inte är sjuk.
Inte ser vardagen annorlunda ut heller.
Allt är som vanligt.
Kanske för att inget faktiskt har hänt ännu, det händer ju faktiskt ingenting förrän själva huvudpersonen anländer.
Så hur känns det att vara gravid?
Som att vara lite krasslig.
Som att vänta på något man inte har en aning om.
Som att vara lite besviken för att man blivit snuvad på en upplevelse som aldrig infann sig.
Stackars Toshiba, egentligen. Nu ligger ju hela ansvaret på det lilla livets axlar för att göra det här till den magnifika upplevelse alla har gett intrycket av att det är.
Frågade en tonåring mig i somras.
"Inget särskilt alls."
Svarade jag, till hennes uppenbara besvikelse.
För det är just det som är det absurda i situationen, att livet är precis som vanligt.
Under alla år jag gick och väntade, längtade och tänkte så undrade jag hur det skulle kännas. Ju fler år som gick, ju fler gravida jag mötte mitt i min egen längtan, desto mer fick jag intrycket av att det var speciellt, att man upplevde sin graviditet.
Det har inte jag gjort.
Allt har varit som vanligt, fast helt ovanligt.
Visst känns sparkar, men för någon som haft knasiga tarmar så är skillnaden mellan tarmbuller och sparkar helt ärligt inte så stor. Skillnaden ligger i att jag vet att det är ett barn som rör sig där inne. Fast den vetskapen är så vansinnigt abstrakt att den inte når hela vägen in i mitt medvetande.
Andra symptom, som att jag nu mår illa, är yr, har huvudvärk, har ont i fogar, det känns ju mest som att vara lite krasslig. Fast jag vet att jag inte är sjuk.
Inte ser vardagen annorlunda ut heller.
Allt är som vanligt.
Kanske för att inget faktiskt har hänt ännu, det händer ju faktiskt ingenting förrän själva huvudpersonen anländer.
Så hur känns det att vara gravid?
Som att vara lite krasslig.
Som att vänta på något man inte har en aning om.
Som att vara lite besviken för att man blivit snuvad på en upplevelse som aldrig infann sig.
Stackars Toshiba, egentligen. Nu ligger ju hela ansvaret på det lilla livets axlar för att göra det här till den magnifika upplevelse alla har gett intrycket av att det är.
Kommentarer