Det blir ju inte alltid som man har tänkt sig.
I alla månader har det tjatats hit och dit om hur jobbig och smärtsam förlossningen är, det kan jag innehålla med om. Hade jag vetat hur den skulle bli så skulle det varit ännu lättare, för nu låg jag mest och var rädd för att den långa ofantliga smärtan skulle komma. Det var ju onödigt, så här med facit i hand.
Efteråt däremot.
Jag svär sällan, men jävlar.
Varför pratas det inget om hur ont man kan ha, att man kan få frossa och feberkänslor, att bröstvårtorna kan spricka och blöda massor redan efter några få dagar?
Om man ändå ska prata med (läs: Skrämma upp) förstföderskor om hur jävla ont man kommer ha, kan man inte berätta hela historien då?
För jag har mått skit, levt på värktabletter, med värmedynor och med ispåsar samtidigt som vår guldklimp har känslig mage och därför ständig magknip.
Att sitta och pumpa mjölk från blodiga bröst med kraftig frossa och värk, samtidigt som ens käraste ägodel har ont och bara skriker och det näst käraste man har gör vad han kan för att hjälpa båda sina tjejer. Inte kul.
Att sen få höra att jo, så kan det vara i ett par veckor. Eller längre. För en del.
Inte så kul.
Men nu har vi snart avverkat en hel vecka, så bättringen närmar sig förhoppningsvis. För det skulle vara trevligt om vi kunde mysa och njuta av vår nya tillvaro. Så som alla tror att man gör.
I alla månader har det tjatats hit och dit om hur jobbig och smärtsam förlossningen är, det kan jag innehålla med om. Hade jag vetat hur den skulle bli så skulle det varit ännu lättare, för nu låg jag mest och var rädd för att den långa ofantliga smärtan skulle komma. Det var ju onödigt, så här med facit i hand.
Efteråt däremot.
Jag svär sällan, men jävlar.
Varför pratas det inget om hur ont man kan ha, att man kan få frossa och feberkänslor, att bröstvårtorna kan spricka och blöda massor redan efter några få dagar?
Om man ändå ska prata med (läs: Skrämma upp) förstföderskor om hur jävla ont man kommer ha, kan man inte berätta hela historien då?
För jag har mått skit, levt på värktabletter, med värmedynor och med ispåsar samtidigt som vår guldklimp har känslig mage och därför ständig magknip.
Att sitta och pumpa mjölk från blodiga bröst med kraftig frossa och värk, samtidigt som ens käraste ägodel har ont och bara skriker och det näst käraste man har gör vad han kan för att hjälpa båda sina tjejer. Inte kul.
Att sen få höra att jo, så kan det vara i ett par veckor. Eller längre. För en del.
Inte så kul.
Men nu har vi snart avverkat en hel vecka, så bättringen närmar sig förhoppningsvis. För det skulle vara trevligt om vi kunde mysa och njuta av vår nya tillvaro. Så som alla tror att man gör.
Kommentarer