Så plötsligt var den här, dagen vi har gått och väntat på.
I mars för tolv år sedan tog vi det fnittriga, förväntansfulla och lätta beslutet att låta mina piller ligga kvar i sina kartor.
Sedan följde några år av spännande funderingar om när det skulle ske.
Med åren smög misstanken om att något inte var som det skulle vara fram och med det funderingar kring om vi skulle söka svar och hjälp.
För en del ett snabbt och lätt beslut att göra utredning, så tänkte inte vi. Att ta reda på vad som var fel var att riskera att höra att det inte fanns något alls att göra, då var det en lättare utväg att fortsätta leva på hoppet. Dessutom såg inte IVF-behandling så lockande ut när man läste om det, det kändes tufft, krävande och skrämmande.
Så vi väntade.
Och åren går, fort.
Fram mognade beslutet att våga. Att våga höra saker man inte vill höra.
Efter nio år.
Då kom graviditeten som var ett utomkvedshavandeskap.
Graviditeten som gav hopp och krossade drömmar, allt i en salig, långdragen och utmattande röra.
Några få månader senare kom besked från utredningen.
Där vi fick höra vad vi inte ville höra.
Vi fick börja vänta på att gå igenom det vi inte ville gå igenom.
Förväntan, smärta, sorg, krossat hopp följt av ny förväntan. Fem gånger om.
Efter tolv år, i mars, samma månad som vi tog beslutet från början, fick vi som vi ville.
Utan doktorer, utan förväntan, utan en aning.
En dag i taget hoppades vi efter beskedet.
Vecka sju fick vi höra hjärtljud som gav oss ork att hoppas fram till KUB-testet, som gav oss ork att hoppas fram till nästa hjärtljud, som gav oss ork fram till vanliga ultraljudet, som gav oss ork fram till nästa hjärtljud, som gav oss ork fram till det sena ultraljudet.
Ständigt börjande, eller avslutande, varje samtal om barnet med "Om det här går vägen".
Att vänta hela åtta månader efter det första beskedet kändes som en omöjlighet.
Idag har vi gjort det.
Vilken resa.
Den senaste veckan har varit så lång, men idag känner jag plötsligt inte längre att det gör något att vänta lite till. Jag har väntat i tolv långa år och åtta långa månader, jag kan vänta några dagar till.
För nu vet jag att vi får som vi vill, ett äkta litet mirakel, vilken dag som helst.
I mars för tolv år sedan tog vi det fnittriga, förväntansfulla och lätta beslutet att låta mina piller ligga kvar i sina kartor.
Sedan följde några år av spännande funderingar om när det skulle ske.
Med åren smög misstanken om att något inte var som det skulle vara fram och med det funderingar kring om vi skulle söka svar och hjälp.
För en del ett snabbt och lätt beslut att göra utredning, så tänkte inte vi. Att ta reda på vad som var fel var att riskera att höra att det inte fanns något alls att göra, då var det en lättare utväg att fortsätta leva på hoppet. Dessutom såg inte IVF-behandling så lockande ut när man läste om det, det kändes tufft, krävande och skrämmande.
Så vi väntade.
Och åren går, fort.
Fram mognade beslutet att våga. Att våga höra saker man inte vill höra.
Efter nio år.
Då kom graviditeten som var ett utomkvedshavandeskap.
Graviditeten som gav hopp och krossade drömmar, allt i en salig, långdragen och utmattande röra.
Några få månader senare kom besked från utredningen.
Där vi fick höra vad vi inte ville höra.
Vi fick börja vänta på att gå igenom det vi inte ville gå igenom.
Förväntan, smärta, sorg, krossat hopp följt av ny förväntan. Fem gånger om.
Efter tolv år, i mars, samma månad som vi tog beslutet från början, fick vi som vi ville.
Utan doktorer, utan förväntan, utan en aning.
En dag i taget hoppades vi efter beskedet.
Vecka sju fick vi höra hjärtljud som gav oss ork att hoppas fram till KUB-testet, som gav oss ork att hoppas fram till nästa hjärtljud, som gav oss ork fram till vanliga ultraljudet, som gav oss ork fram till nästa hjärtljud, som gav oss ork fram till det sena ultraljudet.
Ständigt börjande, eller avslutande, varje samtal om barnet med "Om det här går vägen".
Att vänta hela åtta månader efter det första beskedet kändes som en omöjlighet.
Idag har vi gjort det.
Vilken resa.
Den senaste veckan har varit så lång, men idag känner jag plötsligt inte längre att det gör något att vänta lite till. Jag har väntat i tolv långa år och åtta långa månader, jag kan vänta några dagar till.
För nu vet jag att vi får som vi vill, ett äkta litet mirakel, vilken dag som helst.
Kommentarer