Fortsätt till huvudinnehåll

Big Brother is watching.

Jag är kvinna.
Jag är fru.
Jag kommer snart bli mamma.
Alltså är det helt naturligt att jag är allvetande. Det är omöjligt att lura mig.
Men maken försöker.
När vi gav oss in i hela utredning och IVF karusellen var mitt krav att maken slutade röka. Jag skulle gå igenom undersökningar och ingrepp som var mindre roliga, hans motprestation var att hålla kroppen i så gott skick som möjligt. Vi skulle båda bidra med god fysik.
Jag slutade med ciggen för många år sen, alltså var det inget bekymmer, men istället var jag noggrann med motion och kosthållning, speciellt under de veckor som följde efter en insättning, för att optimera våra chanser.
Maken skulle sluta röka.
Han har smygrökt.
Flera gånger.
Jag har alltid kommit på honom.
För att jag är allvetande.
Nu har jag misstänkt att det har fuskats, fortfarande eller igen.
Jag är inte bara allvetande, jag är dessutom tålmodig och smart, som en liten haj, så jag har bara simmat runt i våra grunda vatten och väntat, utan att anstränga mig.
Igår kom jag på honom.
Hur?
Jag är smartare än honom.
Varför?
För att han är beroende.
Jag är preggo utan att ha de där massiva humörsvängarna, jag är bara trött och slö, så att agera passivt aggressiv kändes som det skönaste valet. Jag snodde hans cigg imorse, för ja, jag hittade dem -döh- och medan jag var pyjamasänka igen så utnyttjade jag mina gamla konstnärliga talanger för ett litet collage:

Det var riktigt roligt.
Vi får väl se om han uppskattar det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.