Fortsätt till huvudinnehåll

Goda råd är dyra.

Jag visste redan innan pyret kom att småbarnsföräldrar blir överrösta med goda råd.
Men jag visste inte precis hur mycket goda råd.
Och tips.
Och erfarenhet.
Och åsikter.
För att toppa detta så säger alla emot varandra.
Gör si, gör så.
Ditten och datten.
Hitan och ditan.
Man blir lite tokig.
Vi har ingen erfarenhet av små människor, så inte vet vi allt, men det är trots den korta tiden vi som har mest erfarenhet av just vår lilla människa. För dom är inte stöpta i samma form allihop.
Vi har intensivstuderat pyret dygnet runt i sjutton dagar och har hunnit prova en massa saker under den tiden. Vi börjar få lite koll på vad vår lilla människa gillar, ogillar, trivs med, har för vanor, menar med sina skrik och säger med sina miner.
Det går rätt fort att få "Det känns som..." känslan.
Visst menar alla väl, vill hjälpa till och göra vår tillvaro lite lättare mitt i det kaos som infinner sig med en ny familjemedlem. Men i slutändan måste vi välja och vraka bland alla råd och ibland säga "jättebra, men det passar nog inte oss eller pyret", utan att såra några välmenande känslor.
Det är svårt.
För man behöver andras erfarenhet, men just deras erfarenhet kanske inte passar vår lilla människa, även om det har fungerat på hundra andra små. Någon annan kanske ger ett tvärtemot-råd som passar oss bättre. Som vi vill följa. Utan att såra den som gett rådet som inte passar.
Jag inser att det bara är att bita ihop, lyssna på men inte alltid följa de goda råden, så länge det går, men förbereda sig på att behöva säga ifrån.
En snabb koll gör nämligen gällande att nästan alla småbarnsföräldrar verkar ha behövt säga till någon gång.Vi vet inte allt om barn, men vi måste få känna att vi vet bäst när det gäller just vårt barn. Sen kommer vi göra hundra misstag, precis som alla andra, men inga goda råd i världen kan hindra det.

Sen inser jag att det är ytterligare en sak jag får ta tag i när jag blir enväldig härskare; att skapa tydliga råd, som inte säger emot varandra, till alla småbarnsföräldrar.
Gör så här-punkt.
Det är så himla mycket jag måste göra när jag blir enväldig härskare att jag börjar tvivla på om jag orkar bli det.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.