Vilken grej!
Ja, föda barn alltså.
Visst gjorde det ont, speciellt eftersom barnmorskestudenten glömde vrida på lustgasen, så jag inte fick någon smärtlindring förrän det upptäcktes vid skiftbytet, samtidigt som narkosen kom och skulle ordna epiduralen. Då var jag redan öppen nio av tio centimetrar.
Men att få slippa "aj som fan" den där sista centimetern gjorde all skillnad.
Annars tycker jag mest att det var en otroligt häftig upplevelse. Så coolt att ta sig igenom.
Att sen sträcka sig ner för att själv ta emot vårt barn när hon tog sig ut den sista biten var ju helt makalöst.
Där var hon.
Oj, vilka känslor jag kände. Typ alla i hela världen. Samtidigt.
Ja, jag gråt-skrattade hysteriskt i en evighet med henne på mitt bröst.
Nu sitter vi här hemma. För vi fick ta med henne hem. Dom skickar iväg en med en sån där perfekt varelse utan att ens ifrågasätta det. Varsågoda och grattis.
Än så länge så har jag mest reflekterat över:
Hennes imponerande vilja och röstresurser.
Hur cool frisyr hon föddes med.
Hur många som hade fel (de flesta gissade kille).
Hur skitskraja katterna är för henne.
Hur hon alltid vill något precis när jag tar fram en kopp kaffe (dvs, jag kommer snart gilla kallt kaffe).
Hur ont man får av att spendera 13 timmar på en förlossningsbrits.
Hur fina barnmorskorna är.
Hur jobbigt det är att sova som längst i 15 minuters intervaller under 4 dygn.
Hur svårt det är att efter så väldigt många år av att vara "matte" och "husse" komma ihåg att säga "mamma" och "pappa" (stackars barn, hon kommer tro att hon är en av katterna).
Hur jädrans coolt det är att hon kom 12-12-12.
Vilken tur det är att just vi fick världens finaste, tuffaste, sötaste barn av alla de som föds hela tiden.
Men mest, vad stolt man är över något som man inte alls har kunnat råda över.
Ja, föda barn alltså.
Visst gjorde det ont, speciellt eftersom barnmorskestudenten glömde vrida på lustgasen, så jag inte fick någon smärtlindring förrän det upptäcktes vid skiftbytet, samtidigt som narkosen kom och skulle ordna epiduralen. Då var jag redan öppen nio av tio centimetrar.
Men att få slippa "aj som fan" den där sista centimetern gjorde all skillnad.
Annars tycker jag mest att det var en otroligt häftig upplevelse. Så coolt att ta sig igenom.
Att sen sträcka sig ner för att själv ta emot vårt barn när hon tog sig ut den sista biten var ju helt makalöst.
Där var hon.
Oj, vilka känslor jag kände. Typ alla i hela världen. Samtidigt.
Ja, jag gråt-skrattade hysteriskt i en evighet med henne på mitt bröst.
Nu sitter vi här hemma. För vi fick ta med henne hem. Dom skickar iväg en med en sån där perfekt varelse utan att ens ifrågasätta det. Varsågoda och grattis.
Än så länge så har jag mest reflekterat över:
Hennes imponerande vilja och röstresurser.
Hur cool frisyr hon föddes med.
Hur många som hade fel (de flesta gissade kille).
Hur skitskraja katterna är för henne.
Hur hon alltid vill något precis när jag tar fram en kopp kaffe (dvs, jag kommer snart gilla kallt kaffe).
Hur ont man får av att spendera 13 timmar på en förlossningsbrits.
Hur fina barnmorskorna är.
Hur jobbigt det är att sova som längst i 15 minuters intervaller under 4 dygn.
Hur svårt det är att efter så väldigt många år av att vara "matte" och "husse" komma ihåg att säga "mamma" och "pappa" (stackars barn, hon kommer tro att hon är en av katterna).
Hur jädrans coolt det är att hon kom 12-12-12.
Vilken tur det är att just vi fick världens finaste, tuffaste, sötaste barn av alla de som föds hela tiden.
Men mest, vad stolt man är över något som man inte alls har kunnat råda över.
Kommentarer