2 preggo-perioder, där kläderna handlar om att rent fysiskt få plats i dom och att inte drivas till vansinne av minsta skav/kläm/pp (pissig passform), följdes av 10 kilo minus och knappt en kroppsdel på samma plats.
Nu ska jag då kastas ut bland ett gäng 19 åringar efter att ha levt i sånt som:
Går att amma i (läs: går att snabbt dra ner hela vägen till naveln).
Inte syns spott/kräks/majskrokar/flottiga fingeravtryck på.
Inte har någon accessoar till överhuvudtaget för det slits av på en kvart.
Alltså jag har glömt bort hur man gör.
Visst är det svårt att klä sig lite piffigt när man har 3 par jeans som sitter som det är tänkt, jeans och t-shirt är kanske inte så originellt, men att 3/4 av det man drar på sig sitter lika snyggt som väven kring ett gäng potatisar är ju inte främjande för inspirationen heller.
Så blir jag arg och ger mig ut för att minsann köpa lite nya byxor och kjolar. Men så vet jag inte riktigt vilken storlek och modell jag passar i längre och är bortskämd med att alltid haft samma storlek och aldrig behövt prova så jag pillar lite på grejerna och ger upp.
Dessutom har de där förlorade kilona, det eviga hitan och ditan med hormoner, sömnbristen och muskel spänningarna gjort hud, hår och utstrålning färgat i en sliten gråskala.
Hej småbarns livet, hur ska jag kombinera dig med piffigt studentliv?
Hälsningar från fånig brud som får lite ågren över spegeln.
Kommentarer