Så har det gått ett helt år (och en dag) sen vi var på fertilitetsenheten och fick det oväntade och osannolika beskedet att pricken där på ultraljudet var en bebis vi skapat alldeles utan hjälp.
Efter många "Jaha" och tid bokad för återbesök och kontroll gick vi hem, chockskadade, oroliga, nervösa, livrädda, skeptiska, men glada.
De där två veckorna till nästa kontroll levde jag medan jag höll andan. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde fungera, hur jag kunde äta, sova, gå till skolan, skriva prov och hålla tyst. Kanske var det för att jag inte förstod det, det var så ofattbart att det inte gick in, inte ens rädslan. För hur kan man vara rädd för något som inte kan hända, som är overkligt.
Men så var det hjärtslag på nästa ultraljud, vi såg och hörde det pulsera. Det var inte bara ett barn skapat, det hade fötts ett hopp.
Alla månaders väntan kändes evighetslånga.
Jag minns hur jag tvingade mig själv att förbereda mig och glädjas. Så här i efterhand, när tiden känns så försvinnande kort, så ångrar jag mig djupt att jag inte vågade kasta mig in i graviditeten. Att jag inte njöt fullt ut och frossade i vad vi gick igenom.
Eftersom mirakel sällan sker två gånger så kanske det här var enda gången jag fick uppleva den här resan och när den nu gick så bra och smärtfritt så borde jag ha passat på.
Allt strul med inställda föreläsningar, bortglömd information på mödravården och hipp happ på bvc gjorde kanske upplevelsen mindre verklig, det var ju inte som andra beskrev det och jag kände mig ständigt lite bortglömd och nerprioriterad. Märker jag så här i efterhand.
Nu har ett helt märkligt år snabbt passerat sedan det märkliga beskedet och pricken på ultraljudet fyller fyra månader. Först nu vågar jag leva som att jag faktiskt har barn, som att hon är här för att stanna, så nu har jag bestämt mig för att njuta av det.
Det är dags att minimera framtidens så- här-i-efterhand-ånger.
Efter många "Jaha" och tid bokad för återbesök och kontroll gick vi hem, chockskadade, oroliga, nervösa, livrädda, skeptiska, men glada.
De där två veckorna till nästa kontroll levde jag medan jag höll andan. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde fungera, hur jag kunde äta, sova, gå till skolan, skriva prov och hålla tyst. Kanske var det för att jag inte förstod det, det var så ofattbart att det inte gick in, inte ens rädslan. För hur kan man vara rädd för något som inte kan hända, som är overkligt.
Men så var det hjärtslag på nästa ultraljud, vi såg och hörde det pulsera. Det var inte bara ett barn skapat, det hade fötts ett hopp.
Alla månaders väntan kändes evighetslånga.
Jag minns hur jag tvingade mig själv att förbereda mig och glädjas. Så här i efterhand, när tiden känns så försvinnande kort, så ångrar jag mig djupt att jag inte vågade kasta mig in i graviditeten. Att jag inte njöt fullt ut och frossade i vad vi gick igenom.
Eftersom mirakel sällan sker två gånger så kanske det här var enda gången jag fick uppleva den här resan och när den nu gick så bra och smärtfritt så borde jag ha passat på.
Allt strul med inställda föreläsningar, bortglömd information på mödravården och hipp happ på bvc gjorde kanske upplevelsen mindre verklig, det var ju inte som andra beskrev det och jag kände mig ständigt lite bortglömd och nerprioriterad. Märker jag så här i efterhand.
Nu har ett helt märkligt år snabbt passerat sedan det märkliga beskedet och pricken på ultraljudet fyller fyra månader. Först nu vågar jag leva som att jag faktiskt har barn, som att hon är här för att stanna, så nu har jag bestämt mig för att njuta av det.
Det är dags att minimera framtidens så- här-i-efterhand-ånger.
Kommentarer