I osköna sängar i vår fuktiga lilla stuga, sov vi ändå rätt gott. Kanske till följd av ölen herr B.o.B.s chef kom och bjöd på till kvällen.
Polarn vaknade som av tradition strax efter fem, men bad bara om sin Rrrooaaarrww och en kram, och somnade om igen. Vi blev sen inte väckta förrän vid halv sju. Polarns första ord var:
"Idag vi gå till Pippis värld!"
Pyret vaknade strax efter och sa detsamma.
Humöret var idag av det mindre traditionella superglad, lyssnande och tålmodig. Jösses, när ska man vänja sig vid de där humörsvängningarna?
Vi plockade ihop, städade stugan, lämnade in nyckeln och knatade iväg till en härlig frukostbuffé.
Att vi kunde sitta och äta frukost i en hel timme utan tjafs lär väl också gå till historien, och belönades självklart med att vi startade med att kolla in Pippi. Pyret visste knappt var hon skulle ta vägen medan Polarn började gråta och ville åka hem när Pippis pappa dök upp i föreställningen. Han var pirat, hon gillade inte pirater. Så där satt hon och höll krampaktigt i herr B.o.B. och var nära gråten, hela föreställningen igenom. Inte ville hon träffa Pippi efteråt heller, medan Pyret tålmodigt väntade medan skådespelarna improviserade små föreställningar. Till slut sprang hon fram och bara kastade sig runt magen på tjejen. Hon. Kramade. Pippi. Lyckan var total.
Vi drog runt och försökte väcka intresse för annat. Mattisborgen, Törnrosdalen, Bråkmakargatan, Kajsa Kavats kvarter, Karlsson på taket, Emil, allt så himla fint uppbyggt. Även om de gillade att gå runt i husen och gillade idén om föreställningar med Karlsson och Emil, så slog i.n.g.e.n.t.i.n.g. Pippi. Och jag håller med. Karlsson och Emil föreställningarna var rätt tråkiga, om än välgjorda. Det lilla vi fick se av Ronja och Bröderna Lejonhjärta verkade bra, fast det sållade vår målgrupp bort p.g.a. ointresse. Trots att jag påpekade att Ronja var typ vår generations Elsa. Men okej, vi avslutade med en Pippi föreställning till.
Från innan öppning (när man åt frukostbuffén så kunde man gå in i Parken direkt efter, innan öppning) till stängning, utan mer än enstaka suckar och blodsockerfall. Vi kommer åka tillbaka. Så himla fint, så himla mycket att en dag inte räcker, så fantastiskt trevlig personal och ungarna var så nöjda. Dessutom känns det som att, precis som Astrids sagor, så finns det något för alla åldrar där, själv kan jag nu knappt vänta tills jag får börja läsa Ronja, Mio min Mio och alla andra sagor för dem. Ronja liksom, vilken grej när man fick upptäcka den världen.
Det enda lilla minuset var väl att hela Sverige och halva Europa tyckte att det var ett lika trevligt utflyktsmål som vi. Herrejisses vad mycket folk! Att äta var i stort sett omöjligt, restaurangerna hade köer ut genom dörrarna och vi fick därför köpa korv till lunch, men det tog också en evighet.
Sista utflykten för sommaren. Nu kör vi från hyfsat väder tillbaka till hösten i Stockholm.
Kommentarer