Fortsätt till huvudinnehåll

Men vad vill du då?

Jag läste för ett tag sen om hur man ska förändra sitt liv genom att föreställa sig att man är den personen man vill vara, istället för att tänka på vem man inte längre vill vara. Som att man ska se sig själv som den där hälsosamma träningsfanatikern istället för den där trötta människan som alltid faller för choklad och hoppar över träningen. Eller att man ska se sig själv som den omtänksamma optimisten istället för den bittra människan som hänfaller åt ironi i tid och otid.

Mja. Kanske är det precis tvärtom man ska göra, tänkte jag idag. När man är inne i en sådan där period där man känner sig lite trött, man funderar över sina val och får lite panik över hur livet är, så kanske man ska fokusera på vad man inte vill.
Bara idag kom jag att tänka på att jag inte vill vara den där personen som alltid ska se positivt på allt. För att alltid hitta det positiva i saker kan ju vara lite respektlöst mot den som inte har det så himla positivt just då.
Jag vill heller inte vara den som jämför smärta och lidande. Det gamla ordspråket "Jag var ledsen över att jag saknade en sko, tills jag mötte en man utan ben." kom upp. Och "Man hade ju kunnat sitta i en båt på medelhavet.", liksom "...och hen tror att hen har det tufft." Men vadå, det finns väl alltid någon som har det värre. Varför ska man inte få ha ont i det man själv är i för den skull.
Efter en lättare hyperventilering och mindre ångestattack när ämnet kom upp, insåg jag att jag inte vill medverka i ett tv-program.

Men sen kom två inte-saker upp som var rätt svåra att ta in. Två saker jag vet att jag borde vilja, saker som är det bästa för mig, men där jag känner att "Jag vill inte..." faktiskt säger mer just nu.
Så när ska man lyssna på den där "Jag vill inte-rösten" och när ska man be den hålla klaffen och köra vidare i det spåret som är det bästa för en. Om man inte vill, är det ens det bästa för en?

Jag som trodde att jag hade en bra livsfilosofi/livsstrategi på gång där, men det verkar ju finnas lite hål i teorin där. Eller så är det vid de tillfällena som man ska skifta till att visualisera den personen man önskar vara istället?
Kanske får fila lite till på min guru-filosofi.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.