Det började som väntat.
Bara skriva ut lite till kursen.
Bara svabba golven lite.
Bara plocka undan lite.
Bara rensa lite.
Bara inventera vinterkläderna.
Bara rensa lite blommor.
Sen plingade det till i mobilen och jag fick ett sådant där meddelande som får hjärtat att sjunka. Ett sådant som påminner en om att livet är ett skört och trassligt elände utan känsla för rättvisa, vett eller fason.
Då kände jag på riktigt:
Vad fan håller jag på med?
och gick ut och köpte fikabröd. Sen satte jag mig på balkongen, i solen, och bara gjorde ingenting. När solen brände för starkt så flyttade jag in i soffan och tittade på en film jag länge velat se, med chipspåsen i ett stadigt grepp.
Jag antar att jag kände en slags plikt att njuta av livet och slappna av när jag faktiskt kan det, för jag insåg att jag inte har något att klaga över. Det finns ju fina människor som får så mycket mer att handskas med än vad som är rimligt. Eller, det är väl det jag har att klaga över, att livet kastar skit på de som minst förtjänar det.
Kommentarer