Jag vaknade till min 41:a födelsedag av att Polarn ville ha frukost strax efter klockan fem. Hon bjöd på sedvanlig skönsång på temat "Nej! Mamma göra!" när herr B.o.B. skulle erbjuda mig sovmorgon.
Pyret somnade ju inte förrän efter kl nio igår kväll, så hon sov vidare säkert en halvtimme eller så innan hon bökade sig förbi mig när hon skulle ur sängen. För jälvklart har vi myst i samma säng större delen av natten.
En hel timme senare, runt halv sju, fick jag ett härligt morgonfirande bestående av att sovrumsdörren smälldes upp mot väggen, kombinerat med barntjut som skrek "Mamma!!" och herr B.o.B.s "Väck inte mamma!". I ansiktet drämde de mig en kartong från H&M innehållande en kjol och en blus, i fel storlek.
Nästa hälsning kom från mensen, som hade bemödat sig att ankomma nästan en hel vecka för tidigt, och vara i sin allra mest grandiosa version.
Jag fick nästan äta frukost ifred och nästan göra mig iordning ifred, sen fick jag nästan ta hand om barnen när herr B.o.B. gick och tog sig ett bad.
Med nästan menar jag att barnen inte är så villiga att ta emot hjälp, förutom när de snubblar och slår sig. Det gjorde Polarn. Hon snubblade på en tröskel, tog emot sig med näsan och började gråta på det där sättet när man förstår att det gjorde ont på riktigt. Så där när de knappt andas mellan skriken, viftar hysteriskt med händerna och inte vet vilket håll de ska titta åt. Näsan började blöda och svullna och Polarn blev lite groggy och ville ligga ner.
Jag ringde Närakuten, de ville inte titta på henne utan hänvisade till akuten. Så dit åkte vi, igen. De förstod inte varför inte Närakuten kunde göra en bedömning, för nu blev det Lättakuten som kunde ta en titt och bedöma om hon måste till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ordentlig koll, och den bedömningen kunde väl lika väl Närakuten göra. Men nu var det ju som det var.
Väl på Närakuten tyckte jag att jag skulle Spice-up-your-life lite denna speciella dag, så jag började få huvudvärk, yrsel och illamående. Med sympati från herr B.o.B., som satt försjunken i jobb, i form av "Jaha..." och en suck när jag sa att jag nog behövde ta mig hem, så unnade jag mig en bussresa, en Eeze och att sova en halvtimme med härlig dov migrän. Sen ringde herr B.o.B. och väckte mig för att meddela att han var på väg hem med en kontrollerad, och godkänd, arvsmassa. Jag hann sova en kvart till innan de kom hem och jag fick veta att det fanns en Subway-smörgås i köket. Den fick jag åtnjuta till inte bara den dova basen från mitt bultande huvud, utan också till handboll på tv.
Det var till att snabbt äta, mata yngsta arvsmassan, för att sedan gå och hämta den äldsta arvsmassan. Vi behövde sköta de ljuvliga helgsysslorna i form av storhandling och sånt ju, annars får jag ju inte njuta av att laga mat efter hämtning varenda dan den kommande veckan.
Resten av dagen var Same, Same and not at all different från andra söndagar. Bråk, lek, mat som inte äts, efterrätt som förstörs, bad och barn som inte vill sova. Förutom att jag denna gång har haft den där konstanta bultande värken som gör att skallen känns för trång och det ömmar i ögonhålorna, genom allt. Och förutom att jag är på riktigt skraj för hur jag ska fixa 10 intensiva arbetsveckor nu när min lediga vecka lämnade mig mer sliten än jag var när plugget slutade. Det är den där bekanta skrikande ångesten som tjuter:
"Jag orkar inte mer nu!", samtidigt som man inte har något val och bara får fortsätta köra på. Mest känner jag för att rulla ihop mig till en boll och bara gråta.
Jag inser att jag kommer se tillbaka på det här och banna mig själv när jag väl kraschar, det gör jag.
Pyret frågade idag vilka som skulle komma på mitt Ja må hon leva - kalas, och jag svarade att jag inte ville ha något kalas. Hon undrade förvånat varför inte, jag valde att vara barnvänlig och svara att jag inte hade någon lust, istället för att vara ärlig och säga att den här dagen alltid gör mig trött och besviken, så jag firar den inte.
Kommentarer