Idag var jag tacksam för att få sova.
Jag vaknade bara till av hostan en gång på hela natten.
När plugghetsen är som värst och jag ska sitta mellan sju på morgonen och nio på kvällen, med paus för barn och middag, så behöver jag friskna till. Nu väntar jag på att min vänstra ansiktshalva ska sluta kännas som att den är på väg att sprängas, så ska jag nog fixa den här kursen också.
Lite sömn gör mig tacksam alltså, fast det är så få timmar jag får.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer