Idag var jag tacksam för lite solsken.
Det var snorhalt och jag var livrädd för att halka till vid vartenda steg, för då kommer ju ryggskottet komma tillbaka som... ...ett skott (paus för skratt, för de som gillar Göteborgs humor).
Men solen sken, det var så otroligt uppiggande! Jag blev till och med alldeles varm och svettig på promenaderna till och från plugget, fast jag inte hade bylsat på mig onödigt mycket kläder.
Lite ljus, värme och D-vitamin och jag blir nöjd och tacksam. Vem kunde tro det, jag är nog en rätt enkel människa.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer