Idag var jag tacksam för lite solsken.
Det var snorhalt och jag var livrädd för att halka till vid vartenda steg, för då kommer ju ryggskottet komma tillbaka som... ...ett skott (paus för skratt, för de som gillar Göteborgs humor).
Men solen sken, det var så otroligt uppiggande! Jag blev till och med alldeles varm och svettig på promenaderna till och från plugget, fast jag inte hade bylsat på mig onödigt mycket kläder.
Lite ljus, värme och D-vitamin och jag blir nöjd och tacksam. Vem kunde tro det, jag är nog en rätt enkel människa.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer