Idag är dagen man ska vara mest tacksam. Vi har klappar under granen, mat på borden och familj som samlas.
Det finns barn som inte får se hur magiska tomtespår leder genom lägenheten och fram till julklapparna, som våra barn gjorde imorse. Det rings mer än vanligt till BRIS idag för att det finns barn som tycker att julen är så mycket värre än vardagen. Det finns människor som sover på gatan utan sällskap eller minsta lilla julskinka i magen. Det finns familjer som inte behöver stressa med julmat, säga till barnen ettusentvåhundraarton gånger att julklapparna ska öppnas snaaaaart och att det räcker med choklad från de stora askarna från Lindt och Anton Berg, för de familjerna har inte råd. Det finns de som inte har något att vara tacksamma för idag.
Ändå känner jag mig alltid tom när julafton lider mot sitt slut. All stress, allt slit, allt engagemang för att julen handlar om att ge. Jag sa just det till barnen idag; julen handlar om att se till att andra får det de önskar och vill ha och att inte tänka så mycket på vad man själv vill ha.
Det kanske skulle kännas bättre om det infann sig en känsla av att alla gjorde så för varandra.
Nästa år kanske ska handla mer om det där att ge, fast bara till de som inte själva kan ge, eller till de som ger tillbaka. Då kanske jag skulle känna mig mer nöjd när dagen är över. Framförallt, efter att ha sett barnens hysteriska slitande bland högen av julklappar, där Pyret fick anstränga sig till max för att stanna upp en sekund mellan presenterna och Polarn utropade "Åh, Wow, precis vad jag önskade mig!" till varje paket, för att typ visa sin uppskattning men ändå ta sig till nästa. Nästa år måste den hysterin få lite motvikt av att se till att andra får det de vill ha.
Att ge. Utan att få. Det kan man väl göra en dag om året.
Nästa år ska jag se till att det blir mer så.
Kommentarer