Det kommer bli en ruskigt tung månad, känner jag. Den här kursens fokus är ju inte bara på barn och unga, utan kanske med mest fokus på de barn och unga som socialtjänsten kommer i kontakt med.
Till idag skulle vi läsa den senaste rapporten från organisationen Maskrosbarn; "Jag är bara en påse pengar." Det gjorde jag. Med en ständig klump i halsen och ont i hjärtat.
Idag kom de till socialhögskolan och höll en fantastisk föreläsning. Herrejäklar vilken skillnad på de som åker runt och föreläser och många av skolans trötta forskare. De borde åka runt och föreläsa om hur man skapar en bra föreläsning, likaväl som att berätta om sitt arbete.
Men barnen. De som de berättar om. De som själva får berätta. Alltså, att de barn som redan är så utsatta ska hamna så i skymundan, känna sig satta på undantag, inte få vara en del av något. Det var en dyster läsning om ungdomar som berättar om sina erfarenheter från familjehemsplaceringar, och föreläsningen lyfte också fram ungdomars berättelser om kontakten med socialtjänsten.
Ungdomar som aldrig blir tillfrågade om hur de mår, som inte vågar ta en smörgås, som inte får egna nycklar till dörren, som inte får information om vad som händer, som får veta att familjen de är placerade hos inte vill knyta an till dem.
Hur kan man ta emot en ungdom som man vet måste må skit, och första dagen de är hemma hos en, låta honom eller henne ligga i ett rum i timmar och gråta, utan att en enda gång fråga hur de mår?
Mammahjärtat gick i tusen bitar. Kanske kan jag i framtiden använda den kompetens utbildningen ger, till att bli familjehemsförälder, tänker jag. Men först måste jag palla att ta mig igenom den här kursen, där jag antar att det blir mer läsning om barn som inte har det så bra. Jag som knappt klarar av att höra talas om situationer där det kunde gått illa, men inte gjorde det.
Pust.
Kommentarer