Idag började jag dagen med att rusa iväg till jobbet. Hur mycket rusande man gör när man börjar klockan 7 och "sovit" bredvid arvsmassor, kan jag inte riktigt redogöra för. Jag gillar ju egentligen att börja 7, det är inget problem, det är att sova bredvid arvsmassor som ställer till det.
I någon slags lojalitet med hur livet verkar vara just nu, så blev det en rusar-dag på jobbet också. Patienter som inte kom, många som kom samtidigt, många samtal samtidigt som många patienter, många frågetecken som skulle klaras ut samtidigt.
Detta eviga golvnötandet, fram och tillbaka, i timmar, utan att sätta sig ner. Jag gillar ju det med egentligen, hellre mycket att göra - än lite, men jag måste fasiken börja använda stödstrumpor. Tanten har anlänt på riktigt, för benen blir märkbart stumma och svullna.
Men de fick ju vila lite sen, när jag rusade hem och satte mig ner och tog tag i den lille litteraturlistan.
Jag ligger redan back på läsning, men så som det är på jobbet just nu så är det fasiken värt det. Självklart vill jag hoppa in och hjälpa till där så gott jag bara kan när saker och ting när som de är.
Fast om jag nu bara skulle kunna få sova inatt...
Kommentarer