Idag hade vi introduktion för nya kursen.
Vi fick veta att på en vecka ska vi:
Läsa:
1 bok på 600 sidor om klinisk barnpsykologi.
1 bok på 300 sidor om barn och nätverk.
1 kap om barnavårdens organisation.
3 kap i en bok om att fostra familjen.
1 kap om social barnavård.
1 rapport på 92 sidor av maskrosbarn.
Vi ska också:
Göra ett grupparbete.
Och.
Åka in till skolan för sammanlagt 12 timmars föreläsningar/seminarier.
Vi har samma kursansvariga lärare som i en tidigare fullkomligt absurt överbelastad kurs sa att det minsann var en utbildning på 40 timmar per vecka, även om hon visste att ingen elev någonsin la de 40 timmarna som krävdes, och då blev det så klart tufft att klara av arbetsbördan.
Tack. Så himla förstående och inte alls dömande.
Om hon klarar att läsa kurslitteratur i den mängden, på de 24 timmar som blir kvar när man tar bort tid för föreläsningar, seminarier och grupparbete, så är hon en superhjälte. Kurslitteratur är inte som att läsa en roman, det kräver fokus, intresse, teknik och en jädrans massa överstrykningspennor. Inte kan man läsa i timmar utan att ta en paus heller, om man nu gillar att förstå vad man läser, eller om man inte är överdrivet förtjust i migrän.
Samma skola som lägger ut en intervju med en av sina anställda om dennes utbrändhet och hur man ska ta hand om sig, ordnar en sådan här kurs. Det är ju så skrattretande. Jag funderar på att skicka ett mejl och fråga om kursen "Barn och ungdomar" innebär att man ska ta farväl av sina egna barn, eller om det bara är ett olyckligt sammanträffande.
Idioter.
Jag är bitter.
Kommentarer