När man går en utbildning.

Idag hade vi introduktion för nya kursen.
Vi fick veta att på en vecka ska vi:

Läsa:
1 bok på 600 sidor om klinisk barnpsykologi.
1 bok på 300 sidor om barn och nätverk.
1 kap om barnavårdens organisation.
3 kap i en bok om att fostra familjen.
1 kap om social barnavård.
1 rapport på 92 sidor av maskrosbarn.
Vi ska också:
Göra ett grupparbete.
Och.
Åka in till skolan för sammanlagt 12 timmars föreläsningar/seminarier.

Vi har samma kursansvariga lärare som i en tidigare fullkomligt absurt överbelastad kurs sa att det minsann var en utbildning på 40 timmar per vecka, även om hon visste att ingen elev någonsin la de 40 timmarna som krävdes, och då blev det så klart tufft att klara av arbetsbördan.
Tack. Så himla förstående och inte alls dömande.

Om hon klarar att läsa kurslitteratur i den mängden, på de 24 timmar som blir kvar när man tar bort tid för föreläsningar, seminarier och grupparbete, så är hon en superhjälte. Kurslitteratur är inte som att läsa en roman, det kräver fokus, intresse, teknik och en jädrans massa överstrykningspennor. Inte kan man läsa i timmar utan att ta en paus heller, om man nu gillar att förstå vad man läser, eller om man inte är överdrivet förtjust i migrän.

Samma skola som lägger ut en intervju med en av sina anställda om dennes utbrändhet och hur man ska ta hand om sig, ordnar en sådan här kurs. Det är ju så skrattretande. Jag funderar på att skicka ett mejl och fråga om kursen "Barn och ungdomar" innebär att man ska ta farväl av sina egna barn, eller om det bara är ett olyckligt sammanträffande.

Idioter.
Jag är bitter.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen