Jag blir hellre jagad av zombies.

Klockan mitt i natten:
"Mamma, jag har en snorkråka i ögat." *snyft*
Sen vaknade Polarn med sitt högra öga rött och kletigt.
Vi torkade av det och panikplanerade dagen, eftersom herr B.o.B. har varit hemma för att vabba mig och därför ligger efter på jobbet, och jag hade två obligatoriska seminarium. Jag har ju en sån där rolig sysselsättning som innebär att är man borta två eller fler gånger på specifika dagar, då får man typ sparken. Eller, man riskerar att få gå om kursen, vilket inte är optimalt eftersom man då måste hoppa över en hel termin. Jag missade en sådan dag på grund av ryggen.
Så.
Jag kutade iväg med Pyret till förskolan och åkte till min skiter-i-arbetslivs-lagar-sysselsättning, efter den hämtade jag Polarn på herr B.o.B.s jobb och åkte hem.
Hon hade inget mer klet i ögat på hela långa dagen, så jag började känna hopp. Dumma jag.

Här introducerar vi spänningsmomentet:
Igår släpptes vår hemtenta, den som ska vara färdigskriven nästa fredag. Den kommer kräva lite tid. Typ den tid vi har till vårt förfogande. All den tiden.

Därav lite hoppfull. Polarn kanske inte hade ögoninfektion trots allt, och enligt 1177 fick barn som inte har var i ögat gå på förskolan. En hel dag att skriva på imorgon.

På kvällen började hon må dåligt. Kände sig hängig. Var seg.

Ni vet i zombiefilmer, såna där scener när någon försöker undkomma zombies. Tänk en person som klättrar på en lerig backe, som sliter i grästovor med händerna för att ta sig upp, samtidigt som man ser zombies nudda hälarna med fingertopparna. Personen tappar hela tiden fotfästet och marken glider bort under fötterna när hon precis når krönet.
Så känns det.

Give.
Me.
A.
Break.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen