Jag blir hellre jagad av zombies.

Klockan mitt i natten:
"Mamma, jag har en snorkråka i ögat." *snyft*
Sen vaknade Polarn med sitt högra öga rött och kletigt.
Vi torkade av det och panikplanerade dagen, eftersom herr B.o.B. har varit hemma för att vabba mig och därför ligger efter på jobbet, och jag hade två obligatoriska seminarium. Jag har ju en sån där rolig sysselsättning som innebär att är man borta två eller fler gånger på specifika dagar, då får man typ sparken. Eller, man riskerar att få gå om kursen, vilket inte är optimalt eftersom man då måste hoppa över en hel termin. Jag missade en sådan dag på grund av ryggen.
Så.
Jag kutade iväg med Pyret till förskolan och åkte till min skiter-i-arbetslivs-lagar-sysselsättning, efter den hämtade jag Polarn på herr B.o.B.s jobb och åkte hem.
Hon hade inget mer klet i ögat på hela långa dagen, så jag började känna hopp. Dumma jag.

Här introducerar vi spänningsmomentet:
Igår släpptes vår hemtenta, den som ska vara färdigskriven nästa fredag. Den kommer kräva lite tid. Typ den tid vi har till vårt förfogande. All den tiden.

Därav lite hoppfull. Polarn kanske inte hade ögoninfektion trots allt, och enligt 1177 fick barn som inte har var i ögat gå på förskolan. En hel dag att skriva på imorgon.

På kvällen började hon må dåligt. Kände sig hängig. Var seg.

Ni vet i zombiefilmer, såna där scener när någon försöker undkomma zombies. Tänk en person som klättrar på en lerig backe, som sliter i grästovor med händerna för att ta sig upp, samtidigt som man ser zombies nudda hälarna med fingertopparna. Personen tappar hela tiden fotfästet och marken glider bort under fötterna när hon precis når krönet.
Så känns det.

Give.
Me.
A.
Break.