Så ryggen kändes bättre igår under dagen, jag stapplade till och med iväg till förskolan tillsammans med herr B.o.B.
Sen small det till igen på kvällen.
Natten var ett rent helvete.
Imorse kunde jag inte röra mig alls utan att skrika så jag trodde grannarna skulle ringa polisen.
Herr B.o.B. tog barnen till förskolan och gick hem och ringde ambulans. Det var liksom uppenbart att jag behövde schysst smärtlindring, men även fast jag bor två minuter från vårdcentralen så är den rätt otillgänglig när det tar en halvtimme av skrik och gråt för att ta sig till toaletten.
De kom rätt snart, konstaterade ryggskott, vilket det inte är så mycket att göra åt på akuten, därför fick jag en spruta i rumpan och rådet att försöka röra mig så mycket som möjligt de 10-12 timmar den verkar, och hålla nivån av Alvedon och Ipren konstant.
Jävla ryggskotts skit.
Bara att röra sig när det gör ont och vänta.
Så uppmaningen från S-health känns ju både passande och som ett jävla hån. Den räknar ju inte allt hårt arbete jag gör genom att röra på mig på stolen, eller gå runt i lägenheten med herr B.o.B. som rollator, men det är väl bra att den påminner mig om att jag verkligen, verkligen inte ska sitta still nu. För helst av allt vill jag sova, jag är så trött och slut.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer