Jobbet är ju i ett lite utsatt läge, på grund av allt. Så idag fick jag studsa iväg dit och jobba mellan 7.00 och 9.30 (med betalt för ett helt pass) för att sen blåsa iväg i snön till plugget. Först hade vi ett seminarium och sen en föreläsning som drog ut på tiden. När klockan slog 17.00 kastade jag mig iväg till maken för att hämta överaktiva barn hos deras farmor och farfar, för de är hemma från förskolan med feber som enda symptom.
Efter utfodring, tandborstning och pyjamas är barnen i säng klockan 20.00.
Nu borde jag läsa till plugget men satsar på att somna tidigt istället, det är ju ändå omöjligt att läsa med en hjärna full med mos.
Det märks ju att man inte är 20 längre, när man kastas mellan ställen och uppgifter på det här sättet, jag pallar ju ingenting. Likaså märks det att man inte sovit ordentligt sen sådär 2012. Vi måste få ungarna att sova i sina egna sängar. Måste. Snart. Ska bara orka ta tag i det.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer