Fortsätt till huvudinnehåll

Är du redo?

Det kom lite snö under natten. Ingenting alls att jämföra med vad som kom under dagen som följde, men tillräckligt för att det skulle vara stört omöjligt att köra barnvagnen till förskolan. Hade jag vetat att kommunen var totalt oförberedda på att snö sedan i söndags och en prognos om duktigt med snö till idag skulle innebära ett behov av att få ut plogar, då hade jag nog lämnat vagnen hemma. Det kändes liksom som onödigt arbete att trycka en vagn framför sig en decimeter i taget, medan barnen, oavsett vilja och ork, gick bredvid. För med barn i vagnen rullade det inte alls och vi behövde ju komma fram. Det gjorde vi. Kom fram alltså. Efter FYRTIOFEM minuter.
Kom igen.
Just som jag gick från förskolan och kände mig bitter, så kom jag bakom en gammal dam. Då kände jag att jag inte hade ett smack att klaga på. 
På kvällen hörde jag någon ansvarig för plogandet som sa något om att jo, visst visste de att det skulle komma snö, men hur mycket exakt var ju svårt att säga och därmed planera för.
Så det är bättre att gamla tanter med rollator, med andan i halsen ska sätta lårbenshalsen på spel, än att förbereda för plogning när prognosen säger att det blir snö? För att det är oturligt att förbereda för många plogbilar? För att om de förbereder för många plogbilar och det kommer lite snö så kommer de ploga klart för snabbt?
Kom igen.
Sen är det ju inte bara de som sköter plogandet i stan som blir överraskade av snön. På en smal, upptrampad stig försökte människor ta sig fram. Det går inte att gå förbi, eftersom de upptrampade stigarna är för smala. Då blir det till att anpassa takten till den framför, och om den framför tittade ut på morgonen och tänkte "Fint väder för klackskor!" , då går det väldigt långsamt. Klackskor. Hala sådana. 
Kom igen.
Turligt nog fungerade pendeln både till och från plugget, klart bättre än busstrafiken. Ännu mer turligt var det att precis när jag klev av pendeln så började det rulla meddelanden om att även pendeltågen var drabbade av kraftiga förseningar till följd av vädret. 
Fast nu har det gått ut varningar från Trafikverket eller nåt, att om man kan ska man försöka jobba hemifrån imorgon, för det väntas trafikkaos. 
Kan och kan. Vi behöver verkligen tentaplugga, vilket man gör bäst i grupp, fast vi ska ju inte försöka få människor att överleva eller så. "Kan" blir ett väldigt relativt begrepp i sammanhanget. Till skillnad från "Kan" som i "Kan man inte förstå att snö påverkar vägarna och rälsarna?" Det skulle underlätta enormt för stockholmarna om det "Kan":et inte skulle vara ett dugg relativt.

Dessutom vinner Donald Trump.
Kom igen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...