Som om det inte är nog med att slåss med tenta demoner, man ska försöka handskas med fullkomligt (o)rimliga utbrott från avkommor.
Exempel från dagen:
Pyret vill ha hjälp av sin far för att färglägga en häst som hennes mor har ritat. Far frågar tre gånger om det är så som han tänker rita, som hon menar att han ska rita. Damen i fråga tittar på tv samtidigt men svarar ja, alla gånger. Pappa färglägger. Pyret skriker:
"Nej! Inte så!" Och får ett "drama".
Hon söker tröst och backning hos sin mor när far inte riktigt går med på utskällningen, men uppskattar bara måttligt att mor istället backar far.
Jag försöker förklara att hon inte kan skälla ut oss när vi gör som hon ber, när vi dessutom frågar flera gånger innan vi gör något, eftersom vi vet att hon blir jättearg om vi gör fel. Jag påpekar att det kan ju vara så att vi inte vågar hjälpa henne med sådana saker snart, om vi ska bli utskällda och kallade för dumma, trots att vi noga frågat henne om vi gör rätt. Kanske får hon då titta på vad vi frågar om istället för tv:n.
Dessutom förklarar jag att hon inte kan begära att pappa ska färglägga precis likadant som mamma gjorde i förrgår (vilket var vad hon ville), för han var inte med då.
Senare:
Pyret letar efter orangea pärlor till en pärlplatta. Pappa hittar orangea pärlor. Pyret får ett "drama" för att det inte är rätt orange färg. Hon blir ombedd att hjälpa pappa hitta en med rätt färg, så han ska veta vad han letar efter, men det kan hon inte för de är slut.
Ny förhandling inleds för att få damen att förstå att det är inte helt rimligt att skälla ut pappa för att han hittar flera olika orangea pärlor, när det är vad hon ber honom om. Inte heller är det rimligt att bli arg på honom för att han inte hittar rätt sort, när hon själv påstår att de inte går att hitta för att de är slut.
Vi tar också ett varv till på att resonera kring hur det känns att bli utskälld för att man gör det man blir ombedd att göra.
Det är mycket sånt där just nu. Hon ber om något, man tassar runt som katten kring het gröt för att hon inte ska explodera, men så gör hon det ändå. Det är som att leva med ett minfält. Det känns inte heller varken rimligt eller nyttigt att tassa som katten kring het gröt för att hålla henne på gott humör. Jag vet ju att såna här perioder är till för att barnen ska lära sig vad som är ett rimligt socialt beteende och att man måste låta dem få utbrott när det går dem emot, annars riskerar man att få snorkiga, bortskämda och otrevliga barn. Men det är ju så jädrans jobbigt med alla dessa utbrott där man ska sitta och förklara pedagogiskt vad de gör och hur det funkar i verkligheten. Det är ju lättare att bara stryka medhårs och undvika utbrott.
Fast det är ju inte det föräldrar är till för, att bara stryka medhårs och undvika utbrott, det är ju att ge bra vägledning genom de utbrott man låter dem ha.
Fast man blir ju bra slut när det är sådana här perioder av kamp med utvecklingen. Inte bara för att det är jobbigt med utbrotten, utan för att man, för kanske bara en sekund, känner sig typ dement. När utbrottet kommer så är det liiiiten sekund när man liksom antar att man har gjort fel, och därför börjar fundera på vad som gått snett, analysera om man hört fel och ta för givet att man missförstått instruktionen. En lite sekund, flera gånger varje dag, när man känner sig lite korkad. Det kan ju aldrig vara riktigt nyttigt.
Kommentarer