Varför skriver du inte längre?
För att jag är helt tom.
Jag har inte fått ur mig något, ingenting alls.
Om jag ska ta av masken och vara helt ärlig så har det väl blivit dags att konstatera att den där väggen inte längre bara är nära, utan att jag sitter rätt så ordentligt i den. Sen kan man säkert dividera fram och tillbaka om hur mycket som är utmattning, hur mycket som är övergångsålder och hur mycket som är medelålderskris. Fast det gör egentligen ingen skillnad, kontentan är att jag mår skit.
Jag vaknar varje morgon med en känsla av "Jag orkar inte", den följer med mig i varje moment dagen innehåller. Den ligger som en tung, blöt filt över allt. Från att jag kliver upp innan de andra, fixar kaffet, gör mig i ordning, hjälper till att få iväg barnen, tar mig genom skolarbetet, går och hämtar barnen, fixar mellanmål, lagar maten, plockar undan, ordnar inför läggdags, läser godnattsaga, nattar och sen håller mig vaken en timme innan jag går och lägger mig. Varje vardag är densamma. Jag orkar inte något av det.
Men jag tar ett djupt andetag och tar mig igenom. Igenom alla måsten, plikter och ansvarstaganden. Jag andas djupt tills det gör ont i bröstet.
För det gör det, ont i bröstet, precis som jag har huvudvärk varje dag, mår illa, har fått värk i ett knä och en handled utöver den ständigt värkande höften. Huden har gett upp, håret är lika trött och glanslöst som min sömn. Tröttheten är bedövande. Tankar vägrar hålla hela vägen fram, ord kommer ut som jag inte alls menat att säga dem och mitt minne är som en teflonpanna.
Men jag tar ett djupt andetag och tvingar mig. Tvingar mig genom nästa minut, nästa sak, nästa dag. För det mesta håller det, oftast verkar det som att det som ligger under min yta går obemärkt förbi. Det man inte säger vill ingen se, det man bara säger men inte visar, låter människor vara.
Ibland bryter det igenom och en överväldigande sorg faller över mig. Om jag är ensam låter jag den bryta ut, jag gråter utan att egentligen veta vad jag gråter över. Är jag i sällskap med andra så tar jag ett djupt andetag till, vänder bort blicken medan tårarna bränner innanför ögonlocken och kväver den.
Vad jag skulle behöva är nog lite lugn, och jag behöver mer än någonsin ordning, reda och struktur. Samtidigt som jag helt omöjligt kan hålla ordning eller reda på något alls. Eller just därför, jag är så rörig inombords att rörigt runt omkring ger mig total kortslutning. Fast jag orkar egentligen inte. Jag orkar inte hålla reda på ett hushåll med önskemål, städning, tvättider, handling, matlagning och planering. Jag orkar inte samtidigt hålla reda på en termin med ett helt osannolikt tempo med enorma inlämningar och uppgifter. Jag orkar inte heller ta hand om mig själv mer noggrant än någonsin med god kost, träning och sömn. Jag orkar inte hålla den ordning jag skulle behöva för att få lugn.
Fast jag tar ett djupt andetag till, ignorerar värken i bröstet och håller reda på nästa sak, tar itu med nästa uppgift och gråter nästa gång trycket vill ut. För jag förstår att jag behöver det. Jag behöver hålla ordning för att kunna ha lite fokus. Jag behöver tvinga mig själv att göra allt jag inte orkar, för annars kommer jag klappa ihop totalt. Jag behöver ta hand om mig själv bättre för att orka tvinga mig igenom det här.
Så jag har inte skrivit. Jag har svårt att finna ord utöver de jag måste producera till skolan, i tafatta försök att umgås med andra eller, mest av allt, de jag ger till barnen. Allt går till dem först. Jag vägrar att inte orka med dem.
Nog kan jag försöka skriva lite ändå. När jag vill försöka vara den som visst orkar, bara lite till.
Kommentarer