Nu kan jag låtsas vara en sån där viktig människa, en sån som springer runt med två telefoner.
Löjligt egentligen, kanske ett tiotal människor kommer ha någon anledning att ringa till den där telefonen de närmaste tre månaderna, till den där nya telefonen med nytt abonnemang beställt i mitt namn. Men det är ju samtidigt trevligt att de gör så mycket för att man ska känna sig som en i gänget.
Under dagen kom en av gubbarna på kontoret in och frågade om jag hade tid en stund. Det är lite ommöblering i lokalerna och det hade gett honom anledning att titta i sin bokhylla. Han hade ju hört att jag jobbade inom psykiatrin och förstod efter vårt samtal att jag tyckte om att läsa, efter att jag fått en bok av honom som välkomstpresent.
Nu fick jag alla böcker han hade som berörde psykiatrin, för att jag alltid skulle fortsätta lära mig.
Då känner man sig också välkommen.
Största hjärtinfarkten kom när en av kollegorna skulle presentera ett arbete jag kunde hjälpa henne med. Det gällde en rapport, beställd att komma in i mars/april. En sammanställning av siffror från en undersökning, en jämförelse med tidigare resultat och en liten analys, utförd i en särskild mall och så.
Jag undrade hur jag kunde hjälpa henne och det kunde ju jag, som var så van vid att skriva och göra analyser i skolan, genom att göra hela rapporten. Tyckte hon.
Nääääe..? Tyckte jag.
Jodå, det klarar du! Tyckte hon.
Å fy satan. Tänkte jag.
Varför är det så? Varför tycker andra att jag kan, så ska jag sitta där och nedvärdera mig själv och känna att "inte kan väl jag". Jag vill ju, eller jag vill våga vilja, jag vill våga tro på mig själv, ge mig fan på att jag kan.
Det kanske är det jag ska använda den här tiden mest till; att öva på att ge mig fan på att jag kan.
Om andra tror på mig så är det ju hiskeligt dumt att inte ta tillvara på det.
Nästa tatuering borde vara "Det lilla loket som kunde".
JagtrorjagkanJagtrorjagkanJagtrorjagkan
Kommentarer