Jag väntar.

Stora damen vågar gå in på danslektionen själv nu. Hon tvekar, hon säger att jag ska följa med men hon går in själv, efter lite pepp. 

Det gör ont.

Hur mycket pepp ska man ge, när är det att pusha för långt, när är det att överge henne när hon känner att hon behöver mig, när är det att stärka henne i det jag vet att hon klarar av, när kommer hon känna sig sviken, när testar hon bara om vi tror på henne så mycket som hon vill tro på sig själv.

Nu har jag ju lite tid att fundera på sånt när jag sitter där ute i korridoren och väntar. Sanningen är att jag inte vet, gör jag rätt eller fel. Jag vill ju att hon ska våga, att hon ska tro på sig själv och att hon ska se att hon kan. Samtidigt så har jag mentala bilder av att hon sitter i ett hörn inne i salen och vägrar delta och bara känner sig övergiven och sviken av de hon ska kunna lita mest på.

När hon kom ut var hon lite nere och på frågan om det gått bra, skakade hon bara på huvudet och ville inte prata om lektionen. Innan jag haft en chans att prata med dansläraren så hade nästa grupp gått in och dörren var stängd. 

Nästa gång, vi måste fråga hur hon är där inne alldeles själv nästa gång. 

Någon timme senare började hon ändå berätta, att några danser varit samma som tidigare, att det känts lite läskigt men också lite roligt.

Det håller jag hårt i, att det var lite roligt, dessutom börjar hon genast fråga om nästa gång hon ska dit.

Men jösses vad jag hinner plåga mig själv i 45 minuter med allsköns idéer om att jag ärrar henne för livet.

Sen avslutar jag dagen med att plåga mig själv med snor, lungdödar-hosta och lite feber. Är det verkligen meningen att man ska bli förkyld på nytt, innan den senaste förkylningen ens gått över? Dessutom känner jag att det är lite väl hårt att få en sådan där variant med feber och tjafs, om det nu inte är så att det är straffet jag får för att vara en dålig morsa. Då köper jag det. Även om det kommer aningen olägligt.