Som igår.

Katter är katter som är katter.
Jag satt och jobbade lite hemifrån idag, fast nu är det ju mer tillbaka till att försöka jobba, som att försöka jobba samtidigt som man är hemma med barn. En katt var konstant i knät eller stod och buffade mig på armen, de var dock hyggliga och turades om. Som att ett barn ständigt behöver något så snart man försöker skriva en endaste rad.
Men det är ju en typisk katt/barn grej. Så har det ju varit med alla katter, så är det för alla andra crazycatladies jag känner också. Katter, precis som barn, känner lukten av brist på uppmärksamhet så snart du engagerar dig i något annat och ser därför till att få all din fokus. Det gäller även om de egentligen ligger och sover i solskenet.
Nu ska jag vänja mig vid att åter ha det så här hemma.

För kom inte och säg att man kan flytta på dem. Herregud, man flyttar inte på en katt som vill ha sällskap. Precis som det är till att vänja sig igen vid att sova i rätt märkliga ställningar för att en katt ockuperat en del av din sovplats (nu är det alltså två barn och en katt på mina 90 centimetrar av sängen). För är man crazycatlady så förstår man mycket väl vad jag menar med att man liksom går väldigt långt i sina försök att placera sig runt katten för att inte störa den i sömnen mitt i natten. 

Man flyttar inte på en katt som vill ha sällskap. 

Man gör't bara inte.

Då är man inte en äkta crazycatlady.