Fortsätt till huvudinnehåll

Så jävla overkligt.

Klockan 13-16 skulle jag med min praktikplats vara på Drottninggatan i en konferenslokal för att bedriva den workshop jag varit med i planeringen av.
"Alltså gu vad mycket folk det är!" sa kollegan när vi gick dit.

Vi satt 4 personer, av lite mer än 20, i ett rum för att analysera en text i en rapport när kollegan plötsligt tittar på ett meddelande i mobilen och säger
"Någon har kört in en lastbil i Åhléns!".
Jag fattar först inget, "Jaha, vad otäckt" tänker jag bara, innan jag inser var vi befinner oss.

Chefen samlar snabbt ihop oss och informerar om att något har hänt i byggnaden intill och att hon har tagit flera kontakter för att få besked om vad som händer och vad vi ska göra. I väntan på det börjar vi lyssna på Ekot. Vi gråter när vi hör rapporteringen men blir lättade över att höra att en kollega som gått därifrån bara minuter innan nyheten dimper ner, har undgått det hela.
Snart får vi besked om att polisen säger att vi inte får lämna byggnaden samtidigt som vi ser på bilder från nyheterna att vi befinner oss mitt i olycksplatsens centrum.

Nu börjar väntan.
Personalen på konferenslokalen serverar kaffe och erbjuder smörgåsar. Vi lyssnar på nyheterna och försöker värja oss mot alla olika rapporteringar.
Sen kommer besked om att polisen kommer evakuera oss, men vi vet inte när eller hur. Vi väntar.
Plötsligt kommer beskedet om att det är dags, vi ska evakueras nu. Alla klär på sig och springer på toa och försöker samlas för att kunna göra sällskap när vi försöker ta oss hem. Då får vi veta att det var falskt larm.
Vi väntar igen.
En stund senare får vi besked igen. Vi får veta att vi ska följa instruktioner på vägen bort från platsen, vi ska röra oss tillsammans och inte gå åt annat håll.
Tillsammans går vi ut ur byggnaden.

En blick åt höger och jag ser Åhléns, lastbilen och sjukhusfiltar som täcker något på marken. På gatan där vi går ser jag blod. Vi ska gå till vänster i samlad trupp och får instruktioner om gå försiktigt för att marken är hal av olja. Framför oss ser vi fler sjukhusfiltar på marken som täcker kroppar. Vi möts av poliser med k-pistar och avspärrningar. Plötsligt möter vi poliser som meddelar att vi inte ska vara ute, vi skulle stannat kvar inomhus, det är ännu inte säkert att gå ut. Men eftersom vi är ute får vi efter en stund besked om att vi ska röra oss tätt utmed husväggen bort mot Kungsgatan.

När vi kommer över vägen, ut från avspärrningarna möts vi genast av journalister som vill veta var vi har varit och vad vi har sett. Jag säger att jag inte vill prata med honom och går vidare, det känns så snaskigt och snuskigt hela approachen.

Så börjar den stora vandringen. All kommunaltrafik är avstängd så jag och kollegan går från city till Liljeholmen och skämtar om att vi i alla fall hade tur med vädret. För när vi kommer ut bland alla människor igen och går i en ljummen vårkväll i solskenet känns det så absurt, än mer overkligt. Vi skiljs åt i Liljeholmen, hon ska försöka ta sig hem därifrån medan jag går mot Älvsjö. Herr B.o.B. har nämligen gått han med och väntar på mig där. Vi möts upp i Västberga där snälla bror kommer och hämtar oss med bil och kör oss hem.

Barnen väntar hos mina föräldrar som hämtat på förskolan.
Vi tar med dem hem, trots att jag så slut att jag knappt vet vad jag heter så bär jag Pyret hem. Jag nattar Polarn och kan inte ens beskriva känslan av att luta mig över henne och pussa henne godnatt. Kärleken är så stor att det inte finns ord.

Nu ska jag försöka sova, utan att ha de där bilderna i huvudet. De där bilderna som blir så mycket värre när de kommer från ens egna sinnen än när jag såg dem på bild i nyheterna innan vi klev ut på gatan. Och jag försöker vara tacksam för att jag slapp vara med i situationen, att jag bara såg efterverkningarna.

Ibland kommer verkligheten lite för nära.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän